Det har gått ofattbara 40 år sedan det hände. Det var sommaren 1983. Internet och sociala medier fanns inte. Nyheter spreds långsammare. Vid den tiden var Baha’ier runtom världen smärtsamt vana vid att ta emot förfärliga rapporter om förföljelser, förtryck, arresteringar, tortyr och mord på Baha’i-religionens anhängare i Iran.
Förföljelserna hade börjat i samband med revolutionen 1978 och accelererade med tiden. Nästan varje nyhet var en dålig nyhet. Så när jag fick meddelandet att tio Baha’i kvinnor hade avrättats genom hängning på torget i staden Shiraz började jag med vanmakt läsa offrens namn. Blicken stelnade vid ett namn: Zarrin Moghimi. En kamrat från barndoms- och ungdomstiden i ett Baha’i-samfund i Teheran. Det var ett aktivt samfund. Vi deltog i barnklasser, ungdomsaktiviteter, högtidsfiranden och utfärder. Hon var mycket ung då jag lämnade Iran och flyttade till Finland 1970. Begåvad, trevlig, omtänksam och med en ödmjuk profil. Inte kunde jag ana att jag i alla dessa år hade haft förmånen att umgås med en hjältinna som nu hade lidit martyrdöden.
De tio kvinnorna anklagades för att de hade undervisat baha’ibarn som hade blivit utestänga från skolor på grund av sin religion. Kvinnorna hölls flera månader i fängelse, under förhör och tortyr, och erbjöds att bli frisläppta bara om de förkastade sin tro. Alla valde tron.
Vid gryningen 18 juni 1983 togs de till torget och hängdes en efter en inför ögonen på de andra. Den yngsta av dem, den sextonåriga Mona Mahmodnejad bad om att få vara sista som hängs för att kunna be för varje kamrats själ.
Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna har fortsatt i Iran trots världssamfundets protester och i dessa dagar kämpar 1000 tals modiga iranska kvinnor i blod och tårar för kvinnors rättighet att leva ett fritt liv.
Nahid Broström
