EU-valet närmar sig och tidningarna fylls av valinsändare. Men det behövs en djupare diskussion om varför vi ålänningar ens ska rösta i detta val. Framför allt om vi ska lyckas intressera några soffliggare.
Dagen då Åland blev medlem i EU blev vi också en del av gemenskapen och dess fördelar. Vi flyttade samtidigt över en hel del behörighet till Bryssel. Men utan att bli kompenserade för detta med egen parlamentsplats.
EU blandar sig allt djupare i medlemsländernas vardag. Våra kvarvarande behörigheter flyttas i praktiken till Bryssel genom nya EU-direktiv. Som vi inte kan påverka det minsta eftersom vi saknar representationen i parlamentet.
Ett sätt att komma runt detta är att försöka smyga in våra egna i de finländska partierna. Som parlamentariker genom att ställa upp på partiernas listor och som medarbetare i EU-parlamentarikernas staber.
Här krävs ett noga utformat samarbete genom ett bindande skriftligt avtal. Konkurrensen inom de finländska partierna är stenhård om platserna i staberna som ger karriäristernas cv:n en rejäl knuff i rätt riktning. Muntliga överenskommelser är värdelösa.
För SFP handlar samarbetet om överlevnad. Men vad tjänar SDP och Gröna på sina samarbeten? Är vi ålänningar en bricka i ett spel med målet att få ut SFP från banan?
I alla finländska EU-staber utom SFP:s är arbetsspråket finska. De som hamnar i en annan stab än SFP:s måste vara helt tvåspråkiga inklusive EU-juridikens språkdomän. Med informationsmängden som ska hanteras blir detta en omöjlig uppgift. Var hittar vi dessa ålänningar?
Och vårt åländska språkskydd? Om vi lättar på kraven här på grund av ”viktigheten”, vilka andra ”viktigheter” berättigar till samma undantag?
Vad anser vi ålänningar att är viktigt i Bryssel? Är det stora ideologiska frågor eller den praktiska vardagen vi ska koncentrera oss på? Ideologi är självfallet ok. Men då försvinner de få verktyg vår egen förvaltning behöver. Alternativet blir att skapa en egen representation i Bryssel för någon skattemiljon i året. Eller överlåta allt till Helsingfors.
Upplägget med SFP är den enda gångbara vägen om vi ska ha ens någon möjlighet att bevaka åländska intressen på ett sätt där vi kan koppla ihop vår egen förvaltning med en EU-stab i Bryssel. Detta sker inte på bekostnad av någon ideologi eftersom den saken sköts genom våra egna lokala val.
Vardagssamarbete med systerpartierna ger faktiskt bättre slagkraft i de stora ideologiska frågorna.
Idén om att sprida ut ålänningar på flera ställen är bra i teorin. I praktiken tunnar vi ut redan små resurser i stället för att koncentrera dem. Vi är en droppe i Ålands hav i vanliga fall. Här är vi en droppe i världens samlade oceaner.
Det jag, med all respekt, undrar är hur övriga åländska kandidater ser på sin roll, sina möjligheter och sina ambitioner? Är valet bara ett sätt att lättsamt profilera sig för kommande lagtingsval, där man samtidigt råkar slå undan benen för vår förvaltning? Eller avser man att ta upp samarbetsbollen och i så fall hur, rent konkret?
Erik Schütten
Fundersam EU-väljare
