Innan vi ses har Linda Sundström precis deltagit i en inspirationsföreläsning med Tomas Lundberg inom AxLeads ledarskapsprogram inom Bärkraft Åland. Hon är full av energi och berättar engagerat om inputen hon fick med sig från den, även om mycket framför allt var påminnelser som är viktiga i vardagen.

Sedan ett år tillbaka är hon fabrikschef på Optinova. Efter många år inom Scania i Södertälje hamnade hon i finansbranschen efter återflytten till Åland, men är nu tillbaka i tillverkningsindustrin. Hon har en målmedveten tro på ödet.

– Många skulle nog beskriva mig som väldigt målmedveten, men det är inte det som styr mig, säger hon.

Däremot är hon väldigt öppen. Öppen för det som dyker upp. Men har hon en tydlig plan?

– Inte alltid, säger hon skrattande.

– Då skulle jag till viss del missa möjligheter som dyker upp längs vägen.

Musik och idrott

När vi backar bandet och pratar om uppväxten i Lemland kommer hon genast in på hur oerhört tacksam hon är för sin familj. Hon beskriver en trygg barndom med mycket stöd och uppmuntran, och inga krav. Linda har tre syskon och hon har insett hur mycket skjutsande det var för föräldrarna. Själv började hon tidigt med friidrott och fotboll, hade Danny Lindqvist som friidrottstränare och spelade fotboll i Lemlands IF. Hon var med när Lemlands IF steg till Finlands högsta serie och spelade samtidigt volleyboll med Jomala på svenska sidan. Och så blev det trombonspelande på Ålands musikinstitut (ÅMI) och i Mariehamns ungdomsorkester.

– Jag började spela trombon som på ett bananskal. Jag var till Mariehamns ungdomsorkester på en pröva-på-dag och så fick man välja tre instrument. Två var självklara, saxofon och klarinett, och för det tredje tänkte jag spontant på valthorn –  det lät coolt. Men de yngsta barnen spelade bara Ess-horn och tyvärr låter de mer som en råmande ko.

Hursomhelst började Linda spela och när det senare visade sig behövas fler som spelade trombon började hon med det. Från tredje klass och fram till gymnasietiden spelade hon.

– En stark gemenskap. Och så fick man möjlighet att resa. Jag var inte uppvuxen med att resa.

Efter gymnasiet visste hon inte riktigt vad hon ville gå vidare med. Barndomsdrömmarna kring att bli fotograf och författare fanns ändå i bakgrunden. Ofta gled hennes tankar vidare in på personalområdet och tankarna på att bli personalvetare växte fram.

Hon var inne på att ta hand om människor och när hon började googla upptäckte hon av en slump att det fanns en utbildning inom organisation och ledarskap men med fokus på teknik. Det blev därmed Högskolan i Skövde under fyra år.

– Det var riktigt skoj. Jag fick en dubbelexamen, men det visste jag inte helt tydligt innan, säger hon om att hon samtidigt blev ingenjör.

Linda gillar kombinationen människor och teknik. Det mjuka och det hårda.

– Det var en riktigt bra utbildning. Mycket ”hands on”, med många föreläsare från Volvo Powertrain som ligger där.

Studietiden gled på och hon upptäckte samtidigt en för henne ny del av Sverige.

– Med många fina städer i området runt omkring Vänern och Vättern.

Även om det i grunden är människan som intresserar henne väcktes också teknikintresset där.

– Det finns så oändligt mycket delar i tekniken. Det visade sig att personer som har gått utbildningen ofta har blivit ledare inom olika tillverkningsindustrier. Att det var en relativt vanlig bana att ta. Det kändes spännande!

Scania i Södertälje

Efter studietiden var hon och sambon Andreas Lindbäck helt på det klara med att de ville komma närmare Åland. Rent konkret satte de sig med en karta och ritade upp en radie runt Grisslehamn vilket var naturligt eftersom sambon är ålänning även han. De träffades på Holmbergs under ett sommarjobb innan Linda började studera i Skövde.

– Det är där det händer, säger hon skrattande.

Linda började söka jobb inom den där radien som var tillräckligt nära Åland. Det var då hon fick jobbet på Scania i Södertälje. Hon beskriver en trevlig resa inom företaget.

– Plötsligt var jag produktionsledare och kände att utbildningen hade banat rätt väg.

Småningom förstod hon att man använde sig av Lean-metoden där.

– Man pratade inte om det. Man levde det! Det är en av de där ”moments in life”. En häftig insikt.

Det som har följt henne genom arbetslivet är att hon alltid har varit väldigt stolt över ställena som hon har jobbat på.

– Det är en inställning förstås, men det genererar glädje.

Hon pratar om påverkansmöjligheter och om vikten av att se vad man kan påverka – och lämna det andra. Och om att man kan gå år ut och år in och inte känna att man kan påverka.

– Man går så utanför sig själv så att man inte tittar på vad man själv kan påverka eller inte. En sådan otrolig energiförlust.

Linda trivdes i Södertälje. I nio år bodde de där.

– Vi bodde lite utanför, nära havet. Det var bra. Dagis var fem minuter bort och vi cyklade på jobb.

I slutet jobbade hon på Scania Academy, deras kompetenscenter. Det handlade bland annat om praktiska övningar och om en ny nivå hos nya montörer och produktionstekniker.

– Helt plötsligt blev lärandet i fokus hos mig. Vuxenlärande. Det handlade om ”train the trainer”. Att utbilda de som skulle lära ut i organisationen. Leva det –  lära internt. Lärandet är en energi, utbrister hon.

– Jag är så glad över mina år på Scania.

Tillbaka till Åland

När sambon Andreas fick jobb på Åland var planen att de skulle pendla under ett halvår för att testa. Redan efter en vecka beslöt de sig för att en flytt till Åland var det som gällde.

– Att vara ”ensam” under ett halvår var oerhört nyttigt, säger hon om upplevelsen att vara ensamstående i Södertälje när Andreas jobbade på Åland.

– När beslutet var taget var jag ärlig mot min chef och meddelade att jag skulle flytta inom ett halvår.

Hon återkommer ofta till det, vikten av ärlighet, det genuina och äkta. Linda bytte helt bransch och började jobba inom finanssektorn, på Ålandsbanken.

– Jag hade inget emot det. Ålandsbanken är ett väldigt trevligt företag.

Hon pratar om att det, trots olika branscher, finns vissa liknande frågeställningar och utmaningar –  bara andra saker att förhålla sig till.

Vid återflytten dök tankarna upp kring vilken kommun de skulle bo i på Åland. Även om Lindas föräldrar fanns i Lemland och de insåg hur bra det är att åka därifrån med båt var det ingen självklarhet att de skulle bosätta sig där. Dock var det viktiga faktorer. De tog en helg och åkte runt och tittade på hus och tomter i Lemland. Samtidigt hade hon hört av sin mammas väninna att det fanns ett torp som skulle vara till salu i Vessingsboda.

– Jag hade aldrig varit in på den vägen. Jag steg ur och frågade damen som råkade vara ute på gården om hon skulle sälja. Och vi fick köpa huset!

I somras flyttade de in efter fem års renovering av huset som är byggt 1914. Det blev det mer jobb än de hade tänkt.

– Ja, det blev det! Men så himla lärorikt och skoj. Det blev vårt livsprojekt, fast vi inte har fattat det.

Under renoveringsåren bodde de i en lånad sommarstuga, med utedass och tio grader i stugan om morgnarna emellanåt. Men de har inte lidit av det, understryker hon.

– Vi har haft en otroligt vacker utsikt över havet varje dag.

Verkar globalt

Hon reflekterar över tillfälligheten, slumpen. Kring att hennes mammas väninna hade nämnt att just det där huset förmodligen var till salu och att Linda helt sonika klev ur bilen den där dagen och presenterade sig för damen som eventuellt skulle sälja sitt hus.

– Vi lever lite i en honeymoon fortfarande, plus lite baksmälla. Men vi njuter! Det är Andreas som har gjort det mesta.

Och hon trivs på sin nuvarande arbetsplats: Optinova. Att hon alls hamnade där och slutade på Ålandsbanken efter fyra år, har hon vd:n Anders Wiklund att tacka för, säger hon.

– Självklart behövde jag tänka efter när jag blev erbjuden jobbet, men jag landade rätt snabbt i beslutet. Tillbaka till tillverkningsindustrin.

Hon är bekväm med att tituleras fabrikschef, men inte vd.

– Vd känns så mycket större.

Fabrik plus chef. Det passar henne bättre. Det har hon varit tidigare, och det kan hon.

– Vi är ett jättehäftigt gäng som stödjer och driver företaget. En fungerande apparat och ett supergäng.

Samtidigt beskriver hon det smått fantastiska i att verka på en global marknad och om att det övergripande handlar om lösningar kring slangar.

– Optinova firar 50 år i år.

Hon beskriver bilderna som syntes i samband med 50-årsfestligheterna för ett par veckor sedan. Om hur folk i början rökte under produktionen till att man i dag använder renrumskläder inom den medicinska slangframställningen.

– Vi sitter här på Åland och har storkunder i USA.

Hon visar på handleden och förklarar att slangen i IV-katetrar framställs hos dem.

– Vi verkar i en bransch där vi gör skillnad.

För Linda var det också en helt ny bransch när hon började på Optinova, samtidigt som det var hemmaplan. Hon känner igen processerna, snacket runt omkring. Och samtidigt:

– Jag lär mig varje dag och det vill jag fortsätta göra!

Värdefullt utbytesår

De senaste fem åren av renovering har det varit just den som har varit i fokus på fritiden.

– Plus att skjutsa barn. Men jag försöker röra på mig medan barnen har aktiviteter. Sommartid åker vi mycket båt och är borta med den någon vecka i svenska eller finska skärgården. Vi lämnar båten i en hamn och tar buss eller tåg, säger hon och beskriver hur de försökt upptäcka nya delar av Finland.

– För något år sedan var vi i Tammerfors och besökte det högsta utsiktstornet i Finland.

Idén kom från ena dottern som hade läst om det i skolan.

– Sedan upptäckte vi att det fanns ett jättestort nöjesfält där också. Vi upptäckte det lite omvänt mot vad andra barnfamiljer gör.

– Varje vinter åker vi och skidar. Det blev inte förra vintern så nu har vi längtat. Och så har jag och Ebba börjat rida!

Från Södertäljetiden har hon kvar ett gäng som hon träffar. När de ses är syftet att de ska utmana sig själva –  även på insidan. Bland annat har de hoppat fallskärm, haft bildterapi och gått Via Ferrata-leder.

– Vi finns på olika håll nu, från Umeå till Örebro.

Under gymnasietiden var Linda utbyteselev i Brasilien genom Rotary under ett år.

– Det har format mig jättemycket. Jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen och att mina föräldrar lät mig åka.

Hon beskriver en period som annars lite präglades av ”duktig flicka-syndromet” och att det var skönt att vara där ingen kände henne. Hon lärde sig sätta egna gränser, vilket hon bar med sig också när hon kom hem.

– Det formade mig för livet. Det var oerhört viktigt för mig.

– Jag vill göra massor, men jag tar det allt eftersom. En dröm är att bo i Italien. Vi får se om den drömmen passerar min väg.

Överlag är det viktigt för Linda att landa i sig själv.

– I vad som är viktigt för mig. Vad jag mår bra av!