Ingen reser en midsommarstång ensam

En åländsk by som samlas kring sin masthöga stång i junis inställda solnedgång. Rår, lövade streck i timglasmönster, kronor i ändarna, en sol, en vimpel i blått, gult och rött, och högst upp en fäktargubbe som vinkar mot himlen. Etnologen Nils Storå har sett ett fartyg i den formen, rest på land, och i dess rigg seglar hela Ålands historia av hav, vind och hårt arbete.

Vi vill gärna tro att midsommaraftonens seder är ett urgammalt eko av offer till fruktbarhetsgudar vi glömt namnen på. Sanningen är både blygsammare och vackrare än så. Stången är yngre än myten om den, en lövningssed som vandrade norrut från kontinenten för bara några hundra år sedan och hittade sin egen form här på kobben. Det gör den inte mindre högtidlig. Tvärtom: en sed som varje generation bygger på nytt med sina egna händer, säger mer om vilka vi är än en ritual som bara upprepas i stumma symboler.

Att resa något frodigt vackert mot ljuset är inte en flykt från mörkret, det är ett sätt att tala till det. Och just nu, när Europa på nytt påminns om vad krig kostar, känns den gamla impulsen plötsligt inte alls gammal. Den känns nödvändig.

Ingen reser en midsommarstång ensam. Det krävs en som leder, många som lyfter, och ännu fler som under dagarna före lövat och bundit kronor. Sången som stiger när stången äntligen reser sig mot skyn kommer spontant därför att kroppen vet vad ögonblicket kräver. Varje by gör festen till sin egen, med sina färger och sin tysta övertygelse om att just den här stången, just i år, blev den finaste av alla.

Det är ett ansvar som vandrar från hand till hand utan att någon behöver fördela det. De äldre som minns hur man gör viskar instruktionen vidare till de yngre. Barnen som springer mellan benen på de vuxna lär sig utan att veta att de lär sig, och om tjugo år står de själva vid stångens fot med löv i händerna.

Ingen röst i kören är viktigare än någon annan, men utan någon av de enskilda stämmorna blir klangen en annan. Det är så en by, eller samhälle som det heter numera, håller ihop. Inte genom stora ord utan genom att var och en gör sin lilla, men nödvändiga del av det gemensamma lyftet, om och om igen, sommar efter sommar.

Så enkelt är det. Mitt i den ljusaste natten, reser vi något tillsammans och påminner varandra om att ljuset håller i sig. Åtminstone i kväll.

Glad midsommar!