Det rättsliga tomrummet inom äldreomsorgen

Den 15 juni infaller FN:s världsdag om våld och övergrepp mot äldre – en dag instiftad för att öka medvetenheten om ett relativt dolt samhällsproblem. Det är en viktig dag. Många äldre personer far illa. Men det är också en dag när vi behöver ha modet att diskutera den juridiska gråzon där omsorg riskerar att tolkas som våld och övergrepp – där bristen på tydlig lagstiftning hotar tryggheten för både klienter och anhöriga respektive vård- och omsorgspersonal (personal).

När vi talar om våld är det viktigt att vi utgår från en gemensam definition. Världshälsoorganisationen (WHO) definierar våld som en avsiktlig användning av fysisk kraft eller makt – mot sig själv, en annan person eller mot en grupp – som leder till eller riskerar att leda till skada, psykiskt lidande, försummelse eller död.

Personer med demenssjukdom utgör en särskilt sårbar och utsatt grupp. Demenssjukdom kan medföra svårigheter att verbalt uttrycka vad man har varit med om, och den kognitiva nedsättningen gör att personens trovärdighet kan ifrågasättas. Samtidigt finns det ytterligare en komplex dimension: det våld som kan utövas av den sjuka personen själv.

En majoritet av alla personer med demenssjukdom utvecklar någon gång beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD) på grund av skadorna i hjärnan. Symtomen kan omfatta vanföreställningar, oro, ångest och depression, men också visa sig i form av beteendeförändringar som vandring, plockande eller våld.

Huvudprincipen är orubblig: högsta prioritet ska alltid ges till att stöda individen genom adekvat symtomkontroll. De beteendemässiga och psykiska symtomen orsakar ett lidande som i första hand behandlas med icke-farmakologiska metoder. Det handlar om ett personcentrerat bemötande, en trygg miljö samt meningsfulla aktiviteter i vardagen. För att lyckas krävs hög kompetens och rätt verktyg hos både anhöriga och personal.

Förutsättningarna för att nå dit kan dock försvåras av det stigma som omger demenssjukdomar. Att berätta att en nära anhörig blir våldsam kan väcka skam, vilket kan leda till social isolering och att vänta med att söka stöd.

Samma tendenser kan förekomma inom professionella vårdteam; det finns en risk att allt våld uppfattas som ett misslyckande, vilket kan leda till att svåra situationer tystas ner. Utan en öppen diskussion riskerar vi dock att gå miste om de insatser som faktiskt kan hjälpa både den sjuka personen och personalen.

Samtidigt måste vi inse att det personcentrerade stödet ibland kommer till korta, trots att personal och anhöriga gör sitt yttersta. Det uppstår situationer där omsorgen inte räcker till för att garantera säkerheten.

Det kan handla om en person som drabbas av oroskänsla och därför vill ställa sig upp trots att benen inte bär, eller vandrar ut i vinternatten utan orienteringsförmåga. Det kan också handla om en individ som har vanföreställningar och därför inte vill ta livsnödvändig medicin, eller ser en anhörig eller medboende som ett hot och går till angrepp.

I dessa farliga lägen kan begränsande åtgärder eller tvång bli den sista utväg som återstår förhindra allvarlig skada. Det kan handla om rörelselarm, ett bälte som begränsar rörligheten, låsta dörrar eller att fysiskt hålla fast någon för att avstyra våld. Men juridiskt sett balanserar man i dag på en knivsegg, då dessa fysiska ingrepp och användning av makt kan betraktas som våld och övergrepp.

Lagstiftningen om begränsningsåtgärder är enligt självstyrelselagen en riksbehörighet, vilket innebär att den nationella tillstånds- och tillsynsmyndigheten utövar tillsynen även på Åland. Men medan det inom mentalvården, missbrukarvården och specialomsorgerna finns specifika lagar som reglerar sådana ingrepp, saknas motsvarande lagstiftning för äldreomsorgen.

Detta är djupt problematiskt då Finlands grundlag slår fast att en persons frihet och integritet inte får kränkas utan laglig grund, och landskapslagen om socialvård kräver att människovärdet alltid ska respekteras. Samtidigt erkänner tillsynsmyndigheten i sina egna riktlinjer att en begränsning av självbestämmanderätten kan vara nödvändig för att säkra en klients hälsa och trygghet. Men riktlinjer är inte lag.

Att äldreomsorgen har lämnats utan det rättsliga skydd som andra vårdformer har, innebär en ohållbar brist på rättssäkerhet.

Låt det vara helt glasklart: detta inlägg handlar inte om att legitimera våld eller sänka tröskeln för maktutövning. Det handlar inte om att ge vård och omsorg fria tyglar, utan om det motsatta: att lagstadga om rättsliga gränser, krav på dokumentation och strikt uppföljning samt säkerställa en fungerande tillsyn. Att ge personer med demenssjukdom, anhöriga och personal detta lagliga skydd är en fråga om grundläggande mänsklig värdighet.

Låt därför FN:s världsdag om våld och övergrepp mot äldre bli dagen då vi slutar acceptera det rättsliga tomrummet och i stället kräver en lagstiftning som sätter gränser för att garantera att begränsningar och tvång förblir undantag och aldrig övergår i godtyckliga övergrepp.