Ingen vann i slaget om skärgårdstrafiken

Det hela grundar sig i att lagtinget, efter finans- och näringsutskottets förslag, tidigare i vår antog en skrivelse om att landskapsregeringen (LR) ska se till att upphandlingen av skärgårdstrafiken blir så konkurrensneutral och rättvis som möjligt. Där stod också att LR ska utreda att aktivera den återköpsklausul som skrevs in i avtalet med Axferries när landskapet sålde fem fartyg till det till hälften egenägda rederiet.

Anledningen till detta är att norska rederiet Torghatten, som visat intresse för att buda på trafiken, menat att den tid som finns mellan att upphandlingen ska vara klar och trafiken ska vara i gång är för kort för att något rederi ska hinna få fram fartyg som uppfyller LR:s krav.

Eller, rättare sagt, omöjligt för något annat rederi annat än Axferries som ju har de gamla landskapsägda båtarna redan. Torghatten menar att praxis är att man har tre år på sig att införskaffa eller bygga fartyg innan avtalet sätts i kraft, men LR har meddelat att den satta tidsfristen är den som gäller.

I lagtingets tidigare debatt var denna konkurrensnackdel tydligt orsaken till skrivningarna i protokollet och uppmaningen till LR att utreda utköpsklausulen, att om landskapet köpte tillbaka båtarna kunde dessa ställas till förfogande för den vinnande parten i upphandlingen under tiden redaren skaffar nya fartyg.

Så tolkade inte infrastrukturminister Camilla Gunell (S) skrivelsen, utan i stället menade hon att lagtingets vilja bokstavligen var att utreda om klausulen kan aktiveras. En juridisk byrå har gjort en sådan utredning och kommit fram till att ett återköp möjligen skulle kunna hämma konkurrensen beroende på hur man kravställer brukandet av de återköpta fartygen. Å andra sidan säger den jurudiska byrån inget om att man inte skulle kunna använda klausulen.

”Som man frågar får man svar”-talesättet känns rätt passande i sammanhanget.

En sidodebatt i debatten blev också central då Moderaternas partiledare Wille Valve meddelande att han anmält upphandlingen till Ålands ombudsmannamyndighet och bett den granska upphandlingen. I sitt anförande meddelade Valve också att han var beredd att anmäla LR till JK eller JO om regeringen på något sätt försökte påverka Ombudsmannamyndighetens arbete.

Det fick civilminister Ingrid Zetterman (Lib) att gå i taket. Med rätta reagerade hon på insinuationen att LR tänkte påverka en oberoende myndighet, men hon fortsatte också med att ta Valve i örat för att han gjort anmälan till myndigheten och kallade det en ”judikalisering” av politiken.

Det är inte särskilt klädsamt när ministrar berättar för parlamentsledamöterna vad de får göra eller vad de egentligen tänker.

Debatten rullade vidare med allt starkare tjuvnyp, upprörda utspel och anklagelser om både det ena och det andra. I slutändan vann (förstås) LR:s linje och i regeringskretsar firades det med jubel och blommor. Trots att man lyckats skapa ytterligare splittring både mellan opposition och majoritet – och i de egna leden.

Frågan är vem någon egentligen vann. Att landskapsregeringen vill att det egna projektet Axferries ska vinna det stora, dyra och långa kontraktet för skärgårdstrafiken är det nog få som tvivlar på. Man har knutit stora delar av sin politik kring Axferries, med varv och sjöfartsutbildning, och det faller som ett korthus om inte planerna går i lås.

Men frågan är om trafiken blir den bästa tänkbara till lägst möjliga pris? Det är mer tveksamt. Torghatten har kommit med förslag på hur man kan ändra upphandlingen, och även om man så klart inte bara kan gå på vad en potentiell budgivare anser så får man hoppas att LR ändå tar sig en funderare i de framtida diskussionerna med anbudsgivare.

Problemet med skärgårdstrafiken genom åren har varit ett för litet intresse för upphandlingarna och därmed för liten konkurrens. LR har tänkt rätt när man nu gör det hela till en mycket större och mycket längre upphandling, det har potential att locka fler intressenter eftersom de med ett längre kontrakt kan räkna hem investeringar i exempelvis nya miljövänliga fartyg. 

Men den korta ledtiden mellan upphandling och trafikstart, med krav på fartygen, gör att få har möjligheten. Det är här LR:s planer brister. Landskapet har sålt fartygen till Axferries och med de tidsgränser man sätter ger man ofrånkomligen det egna rederiet en enorm fördel, samtidigt som man i princip omöjliggör för andra.

Då blir konkurrensen begränsad, priset går upp och ålänningarna får betala mer. Och då vinner ingen.