De tre frågorna som håller ett samhälle samman

Han hette Jarl och var en gammal sjöbjörn, tidigare sjöofficer och lärare under en ledarskapsutbildning jag gick för drygt tio år sedan. Med erfarenhet, humor och en självklar auktoritet brukade han återkomma till tre frågor som varje grupp förr eller senare måste besvara: Vilka är vi? Vart ska vi? Och hur tar vi oss dit?

Det enkla med frågorna var också det svåra. För att människor ska börja agera i samklang behöver alla tre vara någorlunda besvarade. Det räcker med oklarheter kring en av dem för att det snart kan gnissla, knorras eller morras. I efterhand har jag tänkt att Jarl egentligen fångade något större än bara ledarskap i grupper. Kanske fångade han också något om hela samhällen.

För vilka är egentligen vi? Är det nationen? Geografin? Norden, EU eller Östersjöregionen? Är det språket, kulturen och historien som formar oss? Eller är det våra värderingar som synen på frihet, ansvar och hur vi behandlar varandra?

För många ålänningar är nog svaret heller inte självklart enkelt, utan snarare både och. Åland är på samma gång åländskt, finländskt, nordiskt och europeiskt. Svenskspråkigt och självstyrande. En plats mitt i Östersjön som genom historien snarare varit en bro mellan människor än en gräns mellan länder. Kanske är det också en påminnelse om att identitet inte alltid måste handla om antingen eller. Ofta kan den rymma flera lager samtidigt.

Just i dag är det Sveriges nationaldag, födelsedag om man så vill. Det svenska firandet är fortfarande lite nytt och yrvaket. Först 1983 blev dagen officiell nationaldag och det verkliga lyftet kom 2005, när den 6 juni blev röd dag och helgdag.

Sedan dess har fler kommunala firanden vuxit fram, nya medborgare välkomnats och ett mer folkligt deltagande tagit form. Och kanske är det typiskt svenskt att vi firar på olika sätt. På torg och i parker. I hembygdsgårdar och föreningsliv. Med tal, folkdräkter, flaggor och musik. Med familj, grillkvällar och gemenskap. Vissa firar stort, andra knappt alls. Kanske säger också det något om Sverige: att vi får göra det på vårt eget sätt. Men oavsett hur vi firar tycker jag att nationaldagen är ett tillfälle att känna stolthet, inte bara över landet utan över människorna som bygger det.

Ett samhälle blir starkt när människor håller ihop, tar ansvar och låter fler känna att de hör hemma. En gemensam identitet handlar därför inte bara om historia eller traditioner, utan också om vilka vi väljer att vara mot varandra här och nu.

Jag tror egentligen att det ytterst vägs i synen på en möjlig gemensam framtid. För på nationaldagar tycker jag också att vi firar något mer: folkstyret. Ett land där människor inte bara lever sida vid sida, utan tillsammans får avgöra riktningen framåt. Demokratin är inte perfekt, det vet vi alla, men den är vacker i sin grundidé: att makten ytterst ska vila hos folket. Och den är livsnödvändig. För utan demokrati riskerar både friheten och sammanhållningen att gå förlorade.

I år är det valår i Sverige. När den här texten publiceras återstår 99 dagar till valdagen. Nästa år väntar först allmänna val i Finland till våren och därefter lagtings- och kommunalval på Åland till hösten. Valrörelser kan ibland upplevas högljudda, slitiga eller polariserade. Men i grunden handlar de om två av Jarls återstående frågor: Vart ska vi? Och hur tar vi oss dit? Det är frågor som förtjänar både eftertanke och samtal.

Demokratin bygger inte bara på att människor röstar vart fjärde år. Den bygger också på att idéer möts, prövas och utmanas. Att argument får brytas mot varandra. Att människor lyssnar, omprövar och försöker förstå perspektiv bortom det egna. Emellanåt händer nämligen något ganska fint i demokratin: Idé A möter idé B, och ur det växer idé C fram. En lösning som visar sig bättre än båda de ursprungliga. Det kräver tålamod. Nyfikenhet. Och en respekt för att människor ibland tycker olika utan att för den skull vilja varandra illa.

I en tid där tonläget ofta snabbt hårdnar glömmer vi ibland det som också förenar. Det som faktiskt fungerar. Det vi vill skydda tillsammans. Kanske är det just därför nationaldagar spelar roll. Inte för att alla ska tänka lika eller fira på samma sätt, utan för att stanna upp och minnas att ett samhälle ytterst är något vi bygger tillsammans.

På Åland vet man kanske detta särskilt väl. Självstyre bygger på delaktighet. Åland kan påminna oss alla om något viktigt: att demokratin blir starkast när människor känner ansvar, inte bara rättigheter. När människor samtalar, också när de tycker olika. När vi minns att vägen framåt sällan blir bäst när någon ensam ropar högst, utan när fler känner att de hör hemma runt samma bord.

För i slutändan är kanske de viktigaste frågorna fortfarande de som gamle Jarl ställde. Vilka vi är. Vart vi ska. Och hur vi tar oss dit, tillsammans.

Markus Selin

Ledamot (S) i Sveriges riksdag och ordförande för Riksdagens svensk-åländska parlamentariska vänförening