Han var aldrig prins – men fick ändå huvudrollen

Marius Borg Høiby är inte prins. Det har norska hovet varit noga med att påpeka i flera år. Han har ingen titel, ingen plats i tronföljden och inget offentligt uppdrag. Men han har vuxit upp nära makten, med kronprinsessan Mette-Marit som mamma, kronprins Haakon som styvpappa och Skaugum som familjehem. Det är onekligen en speciell miljö för någon med, enligt egen utsago, "extremt bekräftelsebehov".

Nu har Oslo tingsrätt dömt honom i första instans till fyra års fängelse för bland annat två våldtäkter. Domen är överklagad. Han fälls också för våld mot två tidigare flickvänner och ska betala över 600.000 norska kronor i skadestånd till flera kvinnor.

Det är ett av Norges mest uppmärksammade sexualbrottsmål någonsin, inte för att brotten i sig är unika, utan för att mannen i centrum har ett namn, en familj och en adress som gör att människor långt utanför Norge tittar.

Det är lätt att fastna där, i hovet, skandalen, drogerna, festandet och det allmänna haveriet kring en man som haft alla möjligheter att inte göra sitt liv till en katastrof. Men det mest intressanta är egentligen inte kungahuset, utan hur snabbt berättelsen ändå börjar handla om honom: hans gråt i vittnesbåset, hans bekräftelsebehov, hans missbruk och hans förklaringar.

Han var trasig, mådde dåligt, festade för mycket, tog droger och hade svårt med gränser. Till det kommer hans ganska häpnadsväckande försök att förklara porrsökningar om sovande och våldtagna kvinnor med att han visserligen "sett på mycket konstigt", men aldrig haft någon särskild preferens för just det.

Det finns säkert en bakgrund här också. Det gör det nästan alltid. Men Høiby är 29 år. Inte ett barn, inte en vilsekommen tonåring och inte en stackars pojke som råkat hamna i fel sällskap. En vuxen man, uppvuxen nära maktens centrum, har nu i första instans dömts för mycket grova brott.

Bakom allt detta finns det som borde vara själva kärnan: kvinnor som tingsrätten bedömer har utsatts när de sov eller var medvetslösa.

Det här är egentligen inte svårt. En människa som sover kan inte säga ja. Ändå verkar den meningen behöva upprepas, förklaras, bevisas, filmas och malas genom rättssystemet innan den riktigt får fäste. Det är inte en gråzon, även om vissa gärna vill få det att låta krångligt. Har någon somnat, eller är så borta att hon inte kan säga ja eller nej, då har man inte sex med henne.

Ändå är det ofta där diskussionen hamnar i sexualbrottsmål. Var hon verkligen sovande? Var hon verkligen så utsatt? Hade hon inte varit där frivilligt? Hade de inte haft någon sorts relation? Hade hon inte festat hon också? Frågorna känns igen. De låter ofta sakliga, men luktar misstänkliggörande.

När Marius Borg Høiby nekades att avtjäna häktning med fotboja på Skaugum kallade han beslutet "absurt och orimligt" i en debattartikel. Det är en ganska talande detalj. I en rättegång som handlar om sovande och medvetslösa kvinnor lyckas han ändå hitta fram till den stora orättvisan: att han själv inte får vara hemma på Skaugum.

Ingen ska dömas hårdare för att han råkar komma från en känd familj. Men ingen ska heller behandlas mjukare för att han har rätt efternamn, pengar omkring sig eller nära till makten.

Kungahuset får hantera sitt. Rättsprocessen får ha sin gång. Men det finns en sak som inte borde försvinna i allt det andra: En sovande kropp är inte en inbjudan.