Ja, hur gör man för att hålla en gård som Gräggnäs gård vid liv i en tid när maten förväntas kosta ingenting och produkter utifrån konkurrerar med de inhemska? När lönsamheten är nästan obefintlig och man behöver bidrag för att få det att fungera. Är det genomförbart eller bara en dröm?

På Gräggnäs gård i Geta bor Nicklas Sundqvist och Frida Sjöroos. De tog över gården år 2018 och försöker nu att hitta nya vägar för att kunna fortsätta. En av åtgärderna är att ställa om från mjölkkor till köttdjurskor och äppelodling.

Nicklas kör ut en ensilagebal till korna på betet. Frida är på plats och tar emot oss. Korna kommer springandes. Tjurarna har de sålt, men en har de kvar. Bosse, han som ska betäcka korna.

– Han är lite försiktig ännu. Han är bara tre år, säger Nicklas Sundqvist.

Han talar varmt om sina djur och säger:

– Vi hade en kastrerad tjur förut, som var så tam och snäll. Han hette Putte. Man kunde ropa på honom så kom han springandes.

– Det smärtade när vi skulle föra honom till slakt.

Ja, att Nicklas och Frida månar om sina djur är tydligt. Kon Miss Herreford, är nyfiken och söker kontakt när Nicklas lägger ut ensilagebalen. Här finns även Pandan, som har en fläck på pannan. Frida berättar att de alla har namn och är öronmärkta. Lite längre bort står kon Fyra, fyra, fyra.

– Hon är lite försiktig och blyg.

Just nu har de 52 köttdjurskor på gården.

Nicklas farfar byggde ladugården och huset, som Nicklas och Frida har tagit över och bor i. På gården finns förutom djuren i ladugården, golden retrievern Melvin, 10 år, fem ladugårdskatter, tre huskatter och deras nyaste familjemedlem, dottern Luna, nio månader. Till sin hjälp har de Nicklas föräldrar, som bor tvärs genom skogen och även Fridas mamma. Visst kan det behövas flera extra händer för att sköta en gård som denna, när man tänker att det förr i tiden hölls både drängar och pigor och annat tjänstefolk på gårdarna. Det verkar vara en övermäktig uppgift, men Nicklas och Frida brinner för gården och sitt jobb. De är fast beslutna att hitta vägar för att få det att fungera.

Frida Sjöroos kommer från början från Emkarby och visste inte så mycket innan hon tog över gården med Nicklas.

Var dina föräldrar intresserade av jordbruk?

– Pappa är en riktig stadsbo och bor i Helsingfors, säger Frida och skrattar.

– Mamma är lite mera intresserad och kunnig. Hon bor i Lemland.

För Nicklas har det varit lite av en dröm att få börja med äppelodling.

Varifrån kommer den drömmen?

– Vi hade äppelträd på gården på min farfars tid, berättar Nicklas.

– Han var bland de första som började med äppel på Åland.

Finns äppelträden kvar?

– De har vi grävt upp för de gav ingen skörd, säger han.

I stället har de planterat cirka 7.000 nya äppelträd på drygt två hektar och så hyr det ytterligare tre hektar. Träden beställs två år innan, för att de ska växa till sig. De köps och beställs bland annat från Belgien, Holland, Danmark där äppelodlingen är stor.

– De är duktiga där, konstaterar Nicklas.

Att ha en äppelodling kräver en viss specialkunskap.

– Lite som med mjölkproduktionen, konstaterar Nicklas.

Mycket hjälp har de fått av Yngve Österlund, som numera är pensionerad äppelodlare.

– Vi är väldigt tacksamma för hans hjälp och kunskap, säger Nicklas.

De har även köpt in hjälp från Ålands Hushållningssällskap.

– Rådgivarna där är sjukt kunniga, säger Nicklas.

Finns det något samarbete äppelodlare emellan?

– Man gör gemensamma transporter av äppelträden till gårdarna. Men annars är det mera att var och en sköter sitt.

Varför äppelodling?

– Det är snabbare lönsamhet med äppelodling.

Att bygga en ladugård tar kanske 20 år att få betald, men en äppelodlingsanläggning är betald på cirka 5-6 år, berättar Frida.

Finns det en risk med att alla gör samma sak?

– Jo, visst finns det en risk. Äppelodlingen har varit ljus nu i 20 år, men det gäller att vi är lyhörda. Vi behöver flera ben att stå på, säger Frida.

– Alla skulle odla sockerbetor på 70- och 80-talet på Åland och sen tog det stopp, säger Nicklas.

Just nu råder fri marknad, vilket innebär att alla äppelodlare kan plantera hur mycket man vill. Problemet är att det då blir svårt för de små äppelodlarna att få plats, funderar Nicklas och Frida vidare.

Mycket nytt att lära sig

Det är mycket nytt att lära sig och sätta sig in i. På väggen i köket hänger en månadskalender.

Där har Frida och Nicklas skrivit upp allt de behöver hinna få gjort på gården innan de ska skörda äpplen och det som ska göras när de är klara med äppelskörden. Det är många arbetsuppgifter att hinna med för två personer och många arbetstimmar av planering och logistik för att få det hela att gå ihop.

– Vi måste anställa personal för äppelplockningen och sorteringen, säger Frida.

Känns det nervöst?

– Ja, lite, säger hon.

Hon har räknat ut att de behöver vara 3,6 personer för att genomföra det. Nicklas skrattar och konstaterar att:

– Det är du och jag och två till då.

Även om mycket är nytt för dem och det finns en viss osäkerhet kring det de ger sig in i, så är det ändå nära till skrattet. Glädjen över att få jobba med det de brinner för. Villigheten att ta sig an nya utmaningar, hitta lösningar och se framåt.

Kanske har farfars och farmors engagemang och entusiasm förts vidare.

– Farfar kunde bli helt i trasorna när man köpte en traktor eller maskin, säger Nicklas entusiastiskt och skrattar.

– Han levde verkligen livet fullt ut, säger Frida.

Drömmar och framtid

För att kunna få en hållbar lösning har Nicklas och Frida bestämt sig för att ha flera ben att stå på.

– Allting har blivit dyrare. Gödselpriserna, bränslepriserna är högre. En maskin som förut kostade 10.000 euro kostar nu 20.000, säger Nicklas.

Skulle man kunna gå ihop och dela på till exempel dyra maskiner?

– Jo, visst skulle man kunna det. En maskin räcker egentligen till flera gårdar, säger Nicklas.

Kan man tänka sig en likadan lösning med arbetssysslorna på gårdarna?

Nicklas berättar att han faktiskt redan gör det och att det har blivit mera av det bland den yngre generationen.

– Jag och min kompis som har 300 köttdjur på Finströms gård i Pålsböle hjälptes åt med grässkörden. Vi slog gräset och balade tillsammans. När jag gör det själv tar 70 hektar 5 till 6 dagar, nu tog det 17 timmar, säger han.

När de är klara med en gård, går de vidare till nästa gård. Nu har ytterligare en kompis kommit till, Tomtens mjölk i Saltvik, så nu är de tre gårdar som samarbetar.

Men vad är drömmen då?

– Det är svårt att drömma just nu. Det blir mera att följa med och anpassa sig efter det som sker. Jordbruket har en livsnödvändig funktion, men låg status, säger Frida.

– Mat behöver alla, men ändå är det sämst betalt, fyller Nicklas i.

Frida funderar vidare och säger:

– Förr var en söndagsstek en lyx. I dag är det annat som gäller: kläder, resor och dyra bilar.

– Sådana saker får kosta, men inte maten som egentligen är det vi alla behöver, funderar hon vidare.

Nicklas förklarar, att just nu är priset för mjölk i butik cirka 1,20 euro. Som mjölkbonde får han 40 cent, det vill säga en tredjedel av priset.

– Om vi kunde vända på det, att bonden, som producerar produkten får två tredjedelar av priset, så skulle situationen se annorlunda ut för bönderna, säger han.

Det vore en dröm tycker de båda. Höja statusen på deras arbete och få betalt för vad det egentligen kostar.

Ja, det är många funderingar och tankar. De är stolta över sitt yrke och över det de gör. Deras engagemang är stort och tron på framtiden trots allt hoppfull.