En tråkig vårdag för många år sedan startade en handfull ekonomistuderande en klubb, eller en orden, i Åbo. Det började med ett nakendopp i bruna och iskalla Aura å i april och har fortsatt med regelbundna årliga träffar under 34 år. Vi, elva deltagare, kallar oss för MENSS-bröderna. Namnet står för Manliga Ekonomers Nudistiska Sim Sällskap och anspelar på vårt dopp i Aura å. Vi har mött vuxenlivet parallellt med varandra och kunnat byta erfarenheter gällande flickvänner, äktenskap, husbyggen, barn, karriärutvecklingar, skilsmässor et cetera. Kort sagt både jobbiga och lyckliga stunder. Livet helt enkelt.

Det finns något extra fint med att ha bröder i när och fjärran. Avståndet medger även, av någon konstig orsak, en större öppenhet då vi träffas. Allt diskuteras, tokigt och klokt, högt och lågt – manlig vänskap i en av dess bästa former. Detta år deltog tio av elva bröder under en lite längre träff hos Ålandsbördiga Ville Roberts i Colorado där han och hans fru Bettina har ett semesterboende. Medlem Eriksson var förstås lite extra intresserad av djur och natur – och det fanns det gott om i Klippiga bergen.

Första morgonen i Steam Boat Springs, hemma hos Roberts, steg jag ut på balkongen och spanade ut över den dimbeslöjade dalen med de magnifika vidderna. Solens strålar belyste delar av landskapet och framkallade en drömsk, magisk syn. Plötsligt såg jag något snabbt och ivrigt röra sig i utkanten av mitt synfält. Precis som i Kalle Ankas julafton dök en jordekorre fram. Med sin pigga uppsyn, och intensiva knyckiga rörelsemönster hälsade den mig välkommen till Colorado. Detta var den första av många jordekorrar jag skulle träffa på. Dessa pigga små ”Piff och Puff-varelser” fanns i de djupaste skogarna såväl som på uppfarten till huset.

Betoning på jakt och fiske

Förutom brummande turer med fyrhjulingar upp i Klippiga bergen var vi på lugna, sköna hästturer och njöt av vackra vyer och samspelet mellan människa och häst. De flesta bröderna var ovana med hästar, men det visade sig att hästarna var vana att hantera diverse olika personligheter samt vikter och turen avlöpte lugnt och avslappnat. Under turen mötte vi en orm som slingrade sig över stigen och vi fick även påhälsning av ett murmeldjur.

Då de officiella delarna av träffen, med diverse aktiviteter såsom hiking, företagsbesök samt årsmöte med årsmiddag, var avklarade började bröderna dra sig hemåt. De flesta mot Europa. Kvar blev dock en handfull bröder som valt att stanna lite längre då vi en gång tagit oss över pölen. Aktiviteternas karaktär ändrades i viss mån till utomhusaktiviteter med betoning på jakt och fiske.

Köpte jaktkort för småvilt

Vi köpte jaktkort för småvilt eller ”smallgame” för en dag och fiskekort för en dag. Totalt kostade det 37 dollar. Med detta jaktkort var det fritt fram att, på statens mark, jaga det småvilt som var lovligt under den tiden kortet gällde. Det innebär att en kille från Tjudö kan gå in på ”Colorado Parks and Wildlife” och köpa en sådan licens. Sedan är det bara att ta bössan och gå ut och jaga. Det är dock ytterst viktigt att hålla koll på vilka marker du är på. Den privata äganderätten är mycket stark och på privat mark ska du varken jaga, plocka svamp eller ta foton. Håll dig borta helt enkelt. Statens mark, som du har tillgång till, är däremot oerhört vidsträckt så största risken är att du kollar bort dig och får svårt att hitta hem.

En annan reflektion är att, liksom det tidigare har varit även på Åland, jakten är en självklar del av livsstilen. Glöm upprop om att jägarna ska deklarera var och när de tänkt jaga. ”The American way of life” innebär bland annat att ingen ifrågasatte att det kom några ålänningar med bössa i den amerikanska vildmarken. Vi träffade folk som vandrade, mänskor med lösa hundar, jägare med pilbågar och så vidare. Förutom pratsamhet och nyfikenhet delade de vi mötte gärna med sig var de träffat på järpar och vilka vägar vi skulle ta oss dit. Det finns rum för alla i naturen. Hänsyn och respekt för varandra i kombination med sunt förnuft är det enda som behövs.

Mink som fiskade kräftor

Vissa av de fina morgnarna gick jag upp extra tidigt och satte mig med kameran vid floden Yampa River, som flöt cirka två kilometer från Villes lya. Solen var strax på väg upp då jag försiktigt smög mig ner till stranden. Efter en stund hörde jag ett ivrigt prasslande bara en knapp meter bakom mig. Det var något snabbt djur som rörde sig. För stor för att vara en jordekorre, men ändå så liten/kort så jag inte såg den ovanför gräset. Kunde det vara en orm eller vad …?

Plötsligt hörde jag ett plums i vattnet bara två meter från mig och såg ett svall fortplanta sig snabbt framåt. Med kameran i beredskap såg jag något dyka upp vid ytan. Ett huvud! Ett huvud på en mink som snabbt simmade över ån. På andra sidan ån klättrade den upp på en sten och tittade rakt på mig utan att se mig. Minken gjorde lite krumbukter, simmade, upp igen, för att sedan simma uppströms. Oväntad och överraskande upplevelse.

En liten stund senare på lite längre avstånd såg jag nästa mink som gång på gång skuttade ut på ett stenparti, dök i, kom upp ur vattnet med något i munnen och sprang tillbaks in i det gröna. Det var en mink som fiskade kräftor! Med stor framgång dessutom. Gång på gång kom den upp med en ny kräfta. Då den en av gångerna dök upp på den yttre stenen lyckades jag ta kalasfotot då den studsade från den ena stenen till klippan med en kräfta i munnen. Fotografierna av detta inramades av en dimslöjad å där solen sakta strödde sina strålar. Se gärna själv filmen om minkarna på nätet.

Middag på egen fångst

Vårt mål var att dra upp några öringar ena dagen och skjuta en par järpar andra dagen. Vi besökte Steam Boat Lake för fisket. Väl där kastade vi ut våra beten och metade öring. Efter en par napp hos mina kamrater såg jag hur mitt bete drog iväg. Med ett snabbt ryck krokade jag öringen som började spela och hoppa. Den rusade ut så det tjöt i rullen, jag vevade sakta in, den rusade. Så höll vi på ett tag tills jag kunde landa den på sandstranden. Strålande väder, plittplatt och fin fångst. Härligt!

Följande dag tog vi oss till Rabbit Ears Pass. Beväpnade med hagelgevär gick vi på bredd i en kedja för att passa på att knipa någon järpe om de flög upp. Terrängen var mycket kuperad och vi kämpade på i solskenet upp och ned. Granbarkborren har även drabbat Klippiga bergen och skogen var full av torra nakna stående och liggande granar. Plötsligt smällde det till och Ken Johansson hade lyckats skjuta sin första järpe. En timme senare lyckades jag fälla en järpe som flög förbi. Kort därefter fällde Ville den tredje järpen och lyckan var total. Tre beväpnade gubbar och varsin järpe. Perfetto!

Efter det lyckade fisket och jakten vi kunde avsluta vår vistelse i Colorado med en delikat middag som vi jagat och fiskat ihop tillsammans. Förutom den återigen bekräftade vänskapen till bröderna kunde jag dessutom kröna vistelsen med fina upplevelser av vackra djur i en fantastiskt storslagen miljö. Underbart! Tack Ville!