Åland måste bli obekvämt och sätta press

Loppet är inte kört, men molnen har inte skingrats, säger Ålands representant i Helsingfors Johan Ehn till Ålandstidningen om möjligheterna till att få till en självstyrelserevision.

I sann diplomatisk anda strävar Ehn helt rätt framåt, men det är dags för oss ålänningar att förstå att chanserna till en ny självstyrelselag är minimala. För Ehns utspel ska ses som en diplomatisk förhoppning snarare än verklighet. För vi kan konstatera att ministeriernas önskan om en enhetlig centralistisk statsapparat hittills vägt tyngre än det åländska folkets rätt till självbestämmande och säkerhet. Detta då ministerieberedningarna gång på gång prioriterar standardmodeller framför lösningar som fungerar inom självstyrelsen.

Varför drar ledarsidan slutsatsen att loppet är kört? Talar vi brett med de åländska representanterna i förhandlingarna med den finländska statsmakten är det tydligt att ministerierna kontinuerligt och konsekvent vägrar arbeta i den riktning som så väl Halonen-kommittéen och nu senast Bygglin-rapporten utstakat.

Det är allvarligt men det är dessutom ett demokratiskt problem. Riksdagen och de folkvalda ska ange den politiska riktningen. Men i frågor om Åland har ministerierna fått ett inflytande som blivit så stort att tjänstemannaberedningen i praktiken kan sätta gränserna för den politiska viljan. Det är inte sunt. Självstyrelsen är ingen teknisk detalj i Finlands förvaltning. Den är en grundlagsreglerad del av den finländska staten och ett internationellt erkänt minoritetsskydd.

Nu kanske någon tycker att det säkerligen är vi ålänningar som obstruerar och inte kan foga oss till maktens krav. Samtidigt är det väldigt tydligt att synen på behoven av en revidering av självstyrelselagstiftningen är absolut. Det råder dessutom en enig åländsk politisk linje i frågan — revideringen måste genomföras.

Åland har redan accepterat kompromisser i frågor som tidigare ansetts vara centrala, inte minst i ambitionen att skapa en smidigare väg för behörighetsöverföringar och i de delar där ekonomisk självstyrelse skulle stärkas. Det som återstår är ett tydliggörande av våra rättigheter och ett säkerställande av så grundläggande frågor som till exempel rätt till vård vid en större pandemi. Det är inte ohemula krav från en autonomi som lovats så långtgående självstyrelse som bara möjligt utan att bli ett eget land. 

Om inte frågan löses och det politiska etablissemanget  i Helsingfors, med regeringen i första led, sätter ner foten gentemot ministeriernas totala oförmåga att se de skriande behoven av en revidering behöver Åland vidta åtgärder.

Våra politiker behöver använda de instrument vi har för att få igenom vår sak. Det handlar om att först använda lagtingets initiativrätt där lagtinget lägger fram ett färdigskrivet förslag till rikslag, särskilt i frågor som är av särskild betydelse för Åland.  Bara för att aktualisera frågan i ett större sammanhang.

En annan väg är att Åland använder sin möjlighet till lagstadgade bifall som ett påtryckningsmedel mot Finland för att få igenom sin sak. Med det menas att när Finland ingår ett internationellt fördrag som innehåller bestämmelser inom områden där Åland har lagstiftningsbehörighet, krävs lagtingets bifall för att fördraget ska träda i kraft på Åland. Om inte Åland då ger sitt bifall blir det synnerligen svårt för Finland att leva upp till de internationella förpliktelser man åtagit sig. Finland riskerar således bli en pantfånge tills det att Åland gett sitt bifall.

Det här kan ses som ett grovt och ett allvarligt instrument, men det ska sägas att många autonomier använder instrumentet för att få centralmakten att lyssna.

Om inte revideringen går igenom behöver Åland denna gång bli obekväma och stå samlade bakom våra politiker. Inte backa och återigen köpa vaga löften likt de vi gång efter annan fått från Helsingfors. Här krävs handling, inte godtrohet och köp av flyktiga löften. Obekvämt? Ja. Nödvändigt? Ja, tyvärr.

Så illa ser det ut och Åland måste tänka på Åland i första hand. Tänker inte vi på vårt bästa gör ingen det.