En sjukskötares upplevelser av sparkraven på ÅHS

Jag är verkligen inte den som brukar lägga näsan i blöt i de offentliga rummen. Snarare tvärtom, jag tycker det är ganska behagligt att få hålla mig i skymundan på säkert avstånd för uppståndelse och uppror. Men självklart har jag också åsikter som tynger mitt sinne angående min arbetsplats Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) och dess numera forna glans.

För i nuläge är det en ganska dyster plats att besöka. Det är med tungt sinne personalen går på jobb. Och det är inte för att vi inte vill patienternas bästa, eller för att vi inte tycker om vårt jobb, eller för att vi inte tar vårt jobb på största allvar. Nej inte alls.

Det är för att hur vi än gör, vem vi än pratar med, hur många trivselenkäter vi än ombedes fylla i, oavsett hur många avvikelserapporter vi än gör om problem eller säkerhetsrisker, oavsett hur vi försöker förklara eller beskriva hur kommande eller redan tagna beslut kommer påverka vårt arbete, arbetssätt eller patientvården så är det ingen som lyssnar, ser eller hör vad vi faktiskt försöker säga.

Det är tröttsamt att läsa i tidningen om hur olika beslut som tagits ändå inte gått som planerat, eller att det helt ”oväntat” blev att kosta mer än det smakade. Det är också ganska tröttsamt att läsa att det återigen är patientplatser och vårdpersonal man ska spara in på, men vi fortsätter bibehålla samma antal av allt som heter nått med ”chef”.

En annan sak som gör en redan trött sjukskötare ännu tröttare, är politikers kamp om att få häva ur sig sina åsikter om hantering och beslut kring ÅHS. Politiker som i själva verket har haft ett finger med i spelet och rört runt bland schackpjäserna redan, som har vetat vart skeppet är påväg, hur personalen mår och som inte heller nu lyfter ämnet ÅHS för annat än sin egna politisk vinning. Politiker som också var med och höjde sin egna löner trots att den åländska kassan redan sinade, medan vi andra får läsa slagord som ”Vi måste alla hjälpas åt att spara”. Det gör mig uppriktigt ledsen.

Vet ni vem som inte fått högre lön baserat på utbildning, kompetens och ansvar? Jo jag. Jag och alla andra specialistutbildade sjuksköterskor samt övriga sjuksköterskor och vårdpersonal som också är landskapsanställda. Vet ni hur många av oss som besitter en specialistutbildning som fått betalat av sin arbetsgivare under studierna? Nära ingen. Vet ni hur många av oss som skött studierna på sidan om sitt heltidsarbete på ÅHS? Nästan alla. Vet ni hur många specialistutbildade sjuksköterskor det finns på ÅHS inom alla olika specialiteter? Väldigt många. Vet ni varför vi bemödat oss att gå specialistutbildningar trots att vi vet att vi inte kommer få löneförhöjning?

Jo, det är för att vi tar vårt jobb på största allvar. Vi väljer att fördjupa våra kunskaper för att det gynnar vår förståelse och kunskap i att vårda patienter inom olika områden.

Eftersom vi bor på en ö där mycket kan hända, hjälp kan behövas fort, transport kan vara begränsat eller till och med omöjligt, är vårdpersonalens kunskap och handlande avgörande för patienten. De åländska patienterna är fantastiskt tacksamma och det ger mig otroligt mycket att få jobba med och för€ patienterna. Det är därför vi fortsätter att gå på jobb och göra vårt bästa. Vi vet att det kan vara vi själva eller våra anhöriga som behöver vård en dag, och alla förtjänar vårt allra bästa.

Så vad vill jag säga med allt detta? Kanske allt, kanske inget. Jag vill dock poängtera att jag inte riktar ett missnöje mot någon specifik person eller mot ett specifikt beslut. Detta är mer en uppgiven bekännelse över hur uppbyggnaden av organisationen ser ut i dag. Att vi som jobbar på golvet, oberoende yrkesprofession, anses vara lite besvärliga när vi hävdar oss och uttrycker missnöje. Och vi gör det inte för att vi tycker det är roligt att beklaga oss, eller för att vi är bakåtsträvande. Snarare tvärtom, vi vill framåt, tillsammans för och med patienten.

Men när ingen lyssnar på oss som jobbar närmast patienten, som vet organisationens tydliga begränsningar, för att vi jobbar mitt ibland dem. Då tynar sakta arbetsglädjen och tilliten bort. Jag önskar att jag skulle känna mig sedd och bli tagen på allvar. Jag önskar att när en chef säger ”vi hör vad ni säger, vi tar det med oss” att det faktiskt skulle vara mer än tomma ord. Jag önskar att vårdpersonalen någon gång skulle bli sedda ”som fantastiskt rekrytering” av våra beslutsfattare. För det är precis vad vi är.

Jag går till mitt jobb som specialistutbildad operationssjukskötare varje dag i syfte att med största allvarsamhet gör mitt jobb på bästa tänkbara sätt. För just i den stunden, i operationssalen när en patient ligger på operationsbordet helt utelämnad till min kunskap, mitt handlande och min kompetens då är mitt arbete som viktigast. Det jag gör i den stunden går bortom alla beslut och allt brus av missnöje som ekar inom väggarna. I den stunden finns det inget annat än patientens bästa.

För när allt kommer omkring så älskar jag mitt jobb och mina arbetsuppgifter. Min timlistor säger att jag jobbar X antal timmar övertid varje år. Jag stiger upp mitt i natten och lämnar min sovande familj när telefonen ringer på jourtid för att åka in och ställa mig i min sterila rock och hjälpa någon som är i akut behov av det. Jag har sett och upplevt saker som kommer beröra mig resten av livet. Jag har burit både patienter och anhörigas känslor med mig i mitt arbete.

Och i slutet av dagen åker vi hem till våra familjer som om inget hänt, för det här är en del av oss. Vi som jobbar inom vården älskar vårt jobb, det ger oss så mycket. Men med handen på hjärtat, om någon skulle fråga mig var i arbetslivet jag befinner mig om tio år så vet jag faktiskt inte om det är inom vården. Återigen, inte för att jag inte tycker om mitt jobb. Utan för att jag inte vill vara en del av den sjukvård vi är påväg mot.

Jag önskar någon skulle se oss och vårt arbete för vad det är, jag önskar att inte bli förminskad när jag med all min kunskap och arbetserfarenhet uttrycker oro eller tillhandahåller feedback.

Jag önskar att någon skulle inse att när vårdpersonalens marginaler och resurser minskar i takt med att pressen och arbetsbördan ökar kommer vår förmåga att göra vårt jobb helhjärtat försvagas. Inte för att vi inte vill, utan för att vi inte längre räcker till.

Om du läst hela mina text så tackar jag för din uppmärksamhet. Jag är inte ute efter att lägga skuld på någon, detta är endast en vädjan om att lyfta blicken för att se vart vi är påväg och vad vi vill åstadkomma. Tillsammans.

Antonia Lundin

Specialistutbildad operationssjukskötare