En rörig historia ser nu ut att få konkreta följder.Karin Hougberg
26 jobb visar vad som står på spel
Näringsliv » Bakom bråket om Chipsters finns människor som riskerar att förlora jobb de haft i decennier. När politiken grälar om vem som ställde till vad behöver två frågor hållas isär: hur hamnade vi här – och vad hade kunnat göras annorlunda?
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
På Chipsters i Norrböle finns människor som har gått till samma jobb i över 30 år. Nu har personal sagts upp samtidigt som hoppet om en lösning ännu inte är helt ute.
Det är lätt att förstå att frågan väcker känslor. Svårare är att reda ut ansvaret, eftersom historien inte direkt lämpar sig för den som söker en enkel syndabock.
Finansminister Mats Perämaa (Lib) har en viktig saklig poäng när han säger att Chipsters själv sade upp det befintliga hyresavtalet. Företaget gjorde det eftersom avtalet annars skulle ha förlängts med fem år och man ville förhandla fram ett kortare. Dessutom har Ålandsenheten gått med betydande förluster och tillgången på råvara året runt är en del av företagets framtidsproblem. Ett nytt hyresavtal hade alltså inte trollat bort alla bekymmer.
Samtidigt finns en annan del av historien som är svår att komma runt. Chipsters hyr fabriken av landskapsägda Ålands Fastighets Ab, som ska avvecklas. Den utsedda likvidatorn lämnade sitt uppdrag och någon ersättare har ännu inte kommit på plats. Följden är ett märkligt läge: ett offentligt ägt bolag har en hyresgäst som vill förhandla, men ingen som kan företräda bolaget och skriva under ett nytt avtal.
När det offentliga avvecklar ett bolag med pågående verksamhet måste också avvecklingen fungera. Samtidigt började problemen långt före dagens regering. Det är just därför ansvarsfrågan inte är enkel.
Ålandstidningen
Fastighetsaffären, stöden, bolagskonstruktionen och beslut från tidigare mandatperioder hör också till helheten. Oppositionen pekar på hur avvecklingen har hanterats nu, regeringsföreträdare på hur hela upplägget en gång skapades.
Båda delarna måste finnas med om man ska förstå hur läget har uppstått. Problemet uppstår när den ena används för att slippa prata om den andra. Den politiska diskussionen har därför stundtals fått drag av ”men det var faktiskt ni som började”.
Den som får kritik vill gärna berätta hur rörigt det redan var när man kom in i rummet. Det kan dessutom vara högst relevant. Men offentligt ansvar fungerar inte riktigt så. En regering kan fatta ett beslut, nästa får leva med följderna och en tredje försöka lösa problemen. Det är lätt att tappa bort att ansvaret kan finnas på flera håll när diskussionen blir en tävling i att hitta den äldsta möjliga synden.
Ju rörigare historien är, desto större är behovet av fakta före skuldutdelning.
För den som står utanför är det svårt att veta exakt vad som hade kunnat göras annorlunda. Vi känner redan många delar av historien. Det som är svårare att få grepp om är hela förloppet: var det fortfarande fanns möjlighet att hitta en lösning, vad som stod i vägen och hur man till slut hamnade här.
För bakom fastighetsbolag, teckningsrätter, gamla beslut och Facebookrepliker finns människor som vill veta om de har ett jobb att gå till i oktober. På en arbetsmarknad som Ålands märks det när 26 jobb försvinner.
Ju rörigare historien är, desto större är behovet av fakta före skuldutdelning.
