Allt är inte skärmarnas fel

Ofta låter svenska politiker som en grammofonskiva, där stiftet hackar i gamla spår. De nya Pisaresultaten har orsakat panikartade reaktioner. Jag vet inte hur många gånger jag under valrörelsen hört Liberalernas partiledare Simona Mohamsson med ödesmättat tonfall använda ordet ”skärmpandemi” och kalla skärmarna ”giftet i vårt samhälle”. Allt formas till en anklagelse mot skolsystemet som tillåtit barn och unga att bli helt beroende av sina skärmar.

Man kunde säga att frontalangreppet ter sig en smula yrvaket. De flesta experter har i åratal varnat för att fixeringen vid de sociala medierna – tonåringar lär i medeltal sitta vid skärmen sju timmar dagligen – resulterar i andlig utarmning, att barn inte lär sig att läsa längre texter. Vid universiteten har man konstaterat att många av dagens studenter inte förstår komplicerade resonemang och att begreppet allmänbildning har devalverats. Vem var Goethe? Ingen aning, säger de flesta.

Det är förstås alarmerande. Men genom att bara angripa skärmarna gör man det alltför enkelt för sig. Det handlar om en mycket mera komplex fråga. Även jag, som hela mitt liv haft tillgång till böcker och är en notorisk försvarare av den tryckta boken och papperstidningen, inser att den tekniska utvecklingen även fört mycket gott med sig. Den som vill kan blixtsnabbt utforska ett helt universum av vetande, något som på den ”gamla” tiden krävde tid och möda. Behärskar vi skärmarna – och använder dem förnuftigt – är de förstås ett fantastiskt hjälpmedel.

Kring detta resonerar Oscar Björk, lektor i svenska vid Mälardalens universitet, i en intressant debattartikel i tidningen Vi Lärare. ”Skolans uppgift kan inte vara att avskärma barn”, skriver han. Den digitala världen är de ungas verklighet: ”Där läser, skriver, tittar, lyssnar, samtalar och skapar vi och de mening, ofta genom flera uttrycksformer samtidigt”. Att skolan skulle kasta ut skärmarna och återgå till enbart böcker, papper och penna är verklighetsflykt. Björk framhåller att en skicklig lärare ska förena bok och dator: ”Skolans uppgift är inte att välja den ena världen framför den andra. Den är att göra elevernas värld större”.

Det tycker jag är en intellektuellt ärlig hållning bortom populistiska slagord. Givetvis ska vi sträva efter att barn och unga lockas in i bokens fantastiska värld, där själva läsupplevelsen är så annorlunda än det digitalt fladdrande flödet.

Men skärmarna är här för att stanna. Det är skolans och hemmens gemensamma ansvar att kombinera de båda sätten att inhämta kunskap – och bildning.