Vid första anblicken ter sig Liv Wentzels (tidigare Örneryd) debutroman vara ännu ett bidrag till den på Åland så rika traditionen av historiska romaner som utspelar sig i skärgården. Det gråtrista omslaget och den knastertorra titeln ”Tillhanda” avslöjar inte heller något om vilken mångbottnad och oväntad historia som ryms mellan bokpärmarna.

Det här är, om man redan så här inledningsvis tillåter sig sammanfatta det hela, en vackert skriven berättelse om känslor som borde få finnas, men som inte får det.

Det är en av de sista kalla vinterdagarna 1905 men isen ligger fortfarande tjock när Alva Sofia, eller Sia-Svala som hon kallas, påbörjar sin vandring över Brändholmsflatan. Hon ska inte gå långt, bara från barndomshemmet på Gräsören, Kumlinge till sin moster Idas stuga på Norrklobben. Men ett oväder drar in och snart har de bekanta landmärkena försvunnit: ”Sikten är obefintlig, himlen och isen smälter samman. Vitt och vitt. Rädd är hon inte, inte än.

Riktningen tar hon ut på känsla. Isen är stabil.”

Men Sia-Svala går vilse den där dagen och när isen går utan att hon hunnit återvända hem får hon husrum i familjen Mattssons skeppargård på Vårdö. Snart börjar känslorna spira mellan henne och dottern i huset, Amanda. Och det är alltså kring den här kärleksrelationen, och det förhållande de två inleder i hemlighet, författaren bygger sin historia.

Liv Wentzel har en sällsynt förmåga att både uttrycka sig kargt och målande på samma gång. Språket har en ålderdomlig patina, och dialektala ord och uttryck används flitigt.

Helt förtjust är jag inte över greppet att vissa ord i citaten är på dialekt medan andra inte är det, men samtidigt ger det rösterna en lokal förankring.

Meningarna är ofta korta, konstateranden radas på varandra nästan som att författaren vill cementera att sakernas tillstånd är som de är och således bara för människorna att acceptera – för vad är det egentligen för vits att utdraget orda om sånt som inte går att göra något åt?

”Havet är överallt. Runt omkring dem, inunder dem, omgivande deras kobbar och skär. Havet ger, och havet tar. Havet är allt för utskärsmänniskorna och de inrättar sina liv efter dess skoningslösa villkor”.

Naturen gör sig ständigt påmind, allt annat vore konstigt. Människornas göranden och havanden styrs av årstidsväxlingarna medan sedan länge vedertagna seder och bruk sätter snäva ramar för vad som anses godtagbart.

En annan viktig roll i boken spelar relationerna mellan huvudpersonerna, och inte bara den mellan de två tonårsflickorna utan också det dagliga samspelet mellan de övriga i hushållet: paret Mattsson, arbetsfolket och Amandas bror Ulf. Allt är inte som det ska vara, det får Sia-Svala snart erfara.

Under arbetet med boken har Liv Wentzel läst in sig på åländsk historia, och hon skildrar också trovärdigt allt från slaktprocesser till den heliga stunden en tidig morgon i vettaskåran. På något enstaka ställe, som till exempel när detaljerna kring hur veden bäst travas och torkas, blir det hela väl redovisande, men överlag lyckas hon veva samman fakta och fiktion på ett smidigt sätt.

Liv Wentzel är född i Sverige men bodde under många år på Åland. I dag är hon bosatt i Alingsås där hon jobbar som bibliotekarie. Familjen har dock ett torp på Vårdö, och att det var just dit hon placerade handlingen faller sig säkert naturligt.

”Tillhanda” är en stark debut, läs den! Själv ser jag fram emot den utlovade fortsättningen.