Klassiska skolpsalmen handlar inte om religion

På sociala medier pågår en debatt om psalmen ”Den blomstertid nu kommer” ska få sjungas på skolavslutningarna eller inte. Detta trots att det på Åland egentligen aldrig varit en het fråga.

Bakgrunden till att diskussionen nu satt fart är ett beslut från Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden som dömt en skola i Esbo till vite för att ha utsatt en elev för religiösa inslag – ”Den blomstertid nu kommer” och ”Sparven om julmorgonen” – på skolavslutningar och julfester under hela låg- och mellanstadiet. Den som inte vill ska inte behöva lyssna till sånger med religiöst innehåll, och nämnden konstaterar således att eleven har diskriminerats.

Åland har sin egen lagstiftning på utbildningsområdet och har, till skillnad från Finland, en konfessionslös grundskola. Men principiellt är diskussionen ändå intressant.

Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens beslut har, fullt begripligt, väckt reaktioner. ”Den blomstertid” har sjungits i alla tider, och sången har för de allra flesta absolut inget med religionsutövning eller kristen tro att göra – trots att både Gud och Herren nämns i de tre verser som man vanligtvis håller sig till. Så är det verkligen ett problem att den sjungs?

”Den blomstertid” är lika självklar på skolavslutningen som tomten på julafton eller ”Små grodorna” på midsommarafton. Det finns väl inget annat som så tydligt signalerar att sommarlovet är här. Sången är en fin tradition och en del av ett mångårigt kulturarv. Hur skadligt är det, på riktigt, för en elev att behöva delta i en avslutning i skolan där det sjungs någon enstaka psalm?

Barn är av naturen nyfikna och fördomsfria själar. Förmodligen är det inte heller de som känner sig diskriminerade när en psalm sjungs i skolan, utan vårdnadshavarna.

Problematiskt blir det däremot om skolan aktivt bedriver religionsutövning. Det är en självklarhet att en elev med en annan tro, eller ingen tro alls, inte ska tvingas läsa Trosbekännelsen eller delta i religiösa ritualer. Men att exponeras för traditioner som på något vis känns främmande borde inte ses som diskriminering, utan snarare en möjlighet att få känna samhörighet med det samhälle man faktiskt bor i. Barn vill ofta göra som alla andra och inte sticka ut.

Den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma sätter huvudet på spiken när han säger: ”Mångfalden bör ses som en rikedom. Att möta åskådningar som är främmande för en själv är inte ett hot. Man kan känna igen och vårda sina egna rötter och samtidigt respektera mångfalden”.

Kultur och traditioner är viktiga. De utgör inte bara en del av vårt identitetsbyggande, utan är också en grundbult för gemenskapen i ett samhälle. Att lära sig om det samhälle man bor och verkar är inte detsamma som att tvingas omfatta allt.

Samtidigt får man inte glömma att samhället ständigt förändras. Nya influenser kommer in, nya traditioner skapas. Det i sig är också berikande. Men att betrakta en enstaka psalm på en skolavslutning som diskriminering. Nej, det är att gå för långt.