Många ålänningar har ett unikt exemplar av Sture Ahlströms trälåda ”Lådan Åland” i sin ägo och har kanske beundrat modellen av Bogskärs fyr på Ålands kulturhistoriska – eller har suttit och ätit plåtbröd i en miljö skapad av honom. Det var nämligen egentligen på Pub Niska det började.
Sture, som under många år jobbade som elektriker, gjorde också installationer till ÅSS-paviljongen när Michael ”Micke” och Jenny Björklund skulle ta över den 2005. När paret valde att öppna Pub Niska strax intill fick Sture fria händer att skapa inredningen.
– Då gjorde jag modeller först.
Han påstår sig nämligen ha en bristande kunskap i att göra avancerade skisser. Han är dålig på perspektiv när han ritar, säger han. Och han imponeras över de som kan skissa snabbt och lätt. Överlag handlar det för honom om att utgå från någonting som kunden gillar och att skapa kring det.
–Så att själen finns där!
Charmiga byggnader
Skapar sina alster gör han hemma på gården i Hammarland, Näfsby. Någon har jämfört den med Pettsons i Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus. Det är ett myller av byggnader och grejer. Men allt har sin plats. Just nu går hönsen fritt. Hönshuset är en charmig byggnad med en gammal symaskinspedal från Husqvarna i sirligt smide som kronan på verket. Tanken var att han skulle använda lite brädstumpar som blivit över när han byggde hönshuset, men det blev nog mer än så.
– Det blir vartefter, säger han leende om utvecklingen av sina byggen.
Sture visar några gamla bruksföremål inne i smedjan. Här smider han i perioder.
– Jag är imponerad över gamla smeders jobb. De la in sin själ i dem.
Han är känd som lite av en tusenkonstnär som kan skapa det mest fantastiska av allt från plåt till trä och där gamla saker gärna får en ny roll. Så var det också redan när han skapade inredningen till just Niska då bland annat en gammal vattentank blev en bar. Han visar några stolpar som ligger på rad. De ska bli balkongräcken till en annan restaurang. Nya projekt är ständigt på gång. På den tiden då han ännu jobbade som elektriker pysslade han på med hantverket här hemma efter jobbet. I dag är hantverket hans jobb och hans liv. Numera håller han på med bara det som han tycker om.
– Under 15 år tyckte jag att det var världens bästa jobb, säger han om jobbet som elektriker.
– Sedan tyckte jag att det var trist resten av åren.
Uppväxten i Stockholm
Sture föddes i Stockholm. Hans föräldrar flyttade från Åland till Sverige på 1950-talet. Somrarna tillbringade Sture ute hos sin mormor och morfar i norra Hammarland, på Klobba. Med mormor och morfar hängde han med till ladugården och matade hönsen.
– Och jag var mycket nere vid sjön. Det var andra tider då. Jag lovade att inte gå ut där det var bråddjupt. Men nog testade jag det sen också …
Morgon och kväll rodde morföräldrarna ut till korna som fanns på holmarna runtomkring. Sture hängde med. Och han minns hur de rodde till Strömma för att gå till butiksbilen. Han beskriver även hur posten på den tiden kom i en bunt, i en rulle av rosa papper, till de hushåll som hade gemensam postlåda. Han kan också förnimma ljudet av mjölkseparatorn som mormodern vevade om kvällarna.
– Det var ett sövande ljud.
Han pratar om de vitt skilda miljöerna mellan Stockholm och Klobba.
– När jag gick i tvåan eller trean var det en lärare i Stockholm som sa till min mor att jag borde gå till talpedagog.
Han hade helt enkelt fått med sig lite Hammarlandsdialekt efter sommarlovet.
Många båtturer mellan Åland och Sverige blev det under uppväxten. Han förbannade de där båtturerna men det var där han upptäckte nitarna när han stod ute på relingen.
Ung spritkalle
Uppväxten i Stockholm skedde i Farsta, närmare bestämt i Hökarängen, Hästhagen och sedan i Kvickentorp. Men han märkte att kompisar började försvinna.
– Det hade knarkat ihjäl sig när de var 13-14 år.
Hasch var ingen ovanlighet och visst blev även han erbjuden.
– Här på Åland fanns det ingenting av det.
Troligen var det också därför som föräldrarna tog beslutet att familjen skulle flytta till Åland.
– Farsan hade köpte lite mark i Östanträsk av sin far och vi flyttade till Åland när jag var 13 år.
Eftersom det bara var i Godby som det fanns ett högstadium som motsvarade det han hade gått i Stockholm gick han där. Han var tvungen att ta sig dit och därifrån själv eftersom det var ett annat skoldistrikt. Mycket skjutsande blev det för hans föräldrar. När Sture blev 14 löste det sig genom att han skaffade moppe och körde dit – ibland hela vägen till Godby, ibland till Finström, Bjärström och så fick han skolskjuts därifrån.
– Det var en bra tid, konstaterar han.
Sture fick dessutom sitt första jobb som spritkalle på Baronessan när han var 14 år. Hans pappa fixade jobbet. Senare blev det ÅCA lantbruk där han bar foder till chaufförerna.
– Jag träffade nog alla mjölkbilschaufförer.
De var nämligen med mjölkbilen fodret åkte ut till mjölkgårdarna. Där jobbade han i två år, tills han tog körkort.
– Då blev jag bullbilschaufför och tänkte att ”det här vill jag göra hela livet”.
Hans mamma påpekade dock vikten av att skaffa sig en utbildning och tanken på bilmekaniker kändes lockande.
– Men alla ville bli bilmekaniker på den tiden så det fick bli elektriker i stället. Vi var ett bra gäng där! Teorierna nja, men det var kul att fara ut på praktik.
Och så blev det alltså elektrikeryrket under många år.
Lever ekologiskt
Gården Annebo invid Postad strömmen i Näfsby köpte han och hustrun Anette Häger-Ahlström 1985. Närmare två hektar mark ingick vilket var viktigt för deras ekologiska odlingar. Då fanns här bara ett hus som behövde renoveras och en ladugård i dåligt skick. Sedan dess har mycket kommit till. Genast blev återbruk en del i renoveringen och skapandet av nya byggnader. Då, när de började, var det inte lika trendigt med användningen av begagnat som det är i dag. Men det fanns en charm i det, konstaterar Sture. Miljötänket har han nog alltid haft med sig.
– Inga gifter och bara naturligt.
– Vi testade på mycket grejer, säger han om sig och Anette.
– Vi hade också garnspinneri under några år, berättar han och nämner det ton-i-ton-garn de bland annat tog fram. Alla garnvarianter fick dessutom namn.
– Som Morgonrodnad.
I början odlade Sture och Anette tillsammans. I dag är det hon som sköter odlingsbiten och han gör annat.
– Nu håller min fru och Johnnys fru på med permakultur. Man uppskattar det mer när det tar lite tid, säger han om skörden.
Barnbarnen nära
Han har sonen Johnny med familj som bor åt det ena hållet, dottern Anna med familj åt det andra. Snart dyker passligt ett barnbarn upp och påkallar hans uppmärksamhet. Det är barnbarnet Cosmo som vill visa farfar ett legobygge. Sture har nu tre barnbarn, sex och fyra år, och fyra månader gamla. Han ser fördelen i att ge dem den tid han inte alltid hade för sina egna barn. Han skämmer gärna bort dem.
Själv bor Sture i ett litet rött hus, med betoning på litet, med en blåmålad dörr. Till huset leder en praktisk spång.
– Här finns hajar, säger Sture inlevelsefullt och åsyftar barnbarnens fantasier kring vad som finns nedanför spången.
Han och Anette bor numera i varsitt hus. Hon i det stora boningshuset, han i det lilla. Här har han allt han behöver, understryker han. Och han påminner om att vi egentligen inte behöver så mycket och förundras över alla stora hus som byggs.
Nya användningsområden
I liten skala har nog Sture alltid hållit på och fixat.
– Jag byggde om min moppe, säger han och öppnar passligt dörren till ett utrymmet där flakmoppen står. Av tre moppar skapade han en flakmoppe som under många år användes flitigt av både honom och Anette.
Hans kärlek till gamla harmoniska former är otvetydig.
– En del grejer är vackra i sig. De behöver hitta en plats bara! Gamla fordon också. De är väldigt intressanta.
Den oerhört charmiga lilla lastbilen kom i hans ägo efter år av önskningar om att ha en. Han kommer in på sådant som man önskar och vill.
– Det trillar ner till slut.
När han upptäckte att nitar knappt längre gick att få tag på insåg han att det fanns en del i lanthandlarnas gamla lager.
– Jag åkte runt till andelshandlarna och köpte. Till bland annat Hugos.
Också allehanda skruvar har han fått tag på den vägen. Och skruvar finns det verkligen hos Sture, prydligt sorterade i olika förvaringslådor och burkar.
– Jag har inte allt – men nästan!
Gillar luftballonger
På övervåningen i en av byggnaderna har han en luffarslöjdsverkstad. En luftballong i luffarslöjd faller en genast i blickfånget, liksom inspirationsbilderna av gamla vackra dylika. Luftballonger och zeppelinare – de slår an hos honom. Men här finns också gamla föremål som visar på vilket fantastisk arbete man kan skapa bara genom en tång och metalltråd. Han fascineras även av luffarna och historiken kring vad det var för personligheter som höll på med luffarslöjd.
–Vissa hade det eländigt och vissa höll på bara för att komma ut, säger han om luffarslöjdarna förr i tiden.
Ett annat utrymme avslöjar att det är här hans trälådor brukar ta form. För att få rätt patina på dem funderar han över hur de kunde ha slitits, hur det kunde ha spillts i dem, och om råttorna kanske skulle ha ätit på dem. Handlar det om båtgrejer gäller det att fundera över var de kunde ha stått.
– Kanske i ett maskinrum.
Från trälådorna har han en paus just nu. Det är andra gången han har det. Han är nöjd över att ha kommit till den tillvaron han har i dag. Han tar sig gärna an nya utmaningar och gillar att testa nya saker. När han får ett uppdrag ges han allt som oftast väldigt fria händer. Ofta är det en kreativ process under arbetets gång som växer fram till ett resultat. För varje gång höjer han också ribban för sig själv. I början, när han helt gick över till att bli hantverkare och lämnade elektrikeryrket bakom sig, var han aningen bekymrad över om han skulle klara sig på det ekonomiskt. Men det ena har gett det andra. Det har rullat på. Och han får beställningar på de mest fantastiska grejer, säger han med vördnad.
– Sköter du dig har du jobb!
