Vem slåss för den som är ensam?

Han försökte låsa upp dörren med en sked, berättar hans döttrar för Ålandstidningen den 5 oktober. Han gick ner i vikt. Enligt döttrarna visade journalerna att han inte hade duschat på ett år. De upptäckte också att hans tånaglar vuxit så långa att det gjorde ont att gå.

Deras pappa har långt gången Alzheimers sjukdom och svårt att uttrycka sig. I över två år stod han i kö till ett demensboende. Under tiden drev döttrarna på, begärde ut journaler och sökte svar hos Mariehamns chefer och politiker. De blev projektledare för sin pappas omsorg, ett jobb ingen av dem hade sökt.

Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, ÅMHM, har granskat hur staden skött fallet och hittat brister i bland annat bedömningen av hans behov och uppföljningen av vården. Det här var alltså inte en sak som råkade gå fel. Flera delar brast, och längs vägen fanns flera chanser att upptäcka att hjälpen inte räckte.

Döttrarna berättar att deras pappa ofta sade nej när hemservicen frågade om han ville äta eller duscha. Självklart skulle hans vilja respekteras. Men han hade långt gången Alzheimer. Om han sade att han redan hade ätit samtidigt som han gick ner i vikt, räckte det inte att nöja sig med svaret. Då måste någon förstå att något inte stod rätt till.

Det här är inte enkelt. Också den som har demens ska få bestämma över sitt eget liv. Men omsorg är också att se när en människa inte längre klarar det mest grundläggande själv. Då måste hjälpen fungera, även när personen inte själv kan förklara vad som är fel.

Äldreomsorgschefen Jouni Karppinen hänvisar till sekretess när han får frågor om fallet. Mannens privatliv ska förstås skyddas. Men sekretessen kan inte lägga locket på hela diskussionen. Det går alldeles utmärkt att prata om vad staden behöver ändra utan att säga ett ord om mannen.

Karppinen säger att ett sådant här myndighetsbeslut är ett för mycket. Han talar om förbättringar och bättre kommunikation. Och så kommer brukarundersökningen: de flesta har förtroende för personalen. Bra så. Men det säger väldigt lite om vad som gick fel här, och ännu mindre om vad staden tänker göra åt det.

Det är en välbekant sväng i chefsintervjuer: från det som gått fel till allt som faktiskt fungerar. Och visst, mycket fungerar. Tack och lov. Men just nu är frågan hur det kunde gå så långt att två döttrar fick kämpa i över två år för att deras svårt demenssjuka pappa skulle få den hjälp han behövde.

Där behöver staden vara konkret. Vad ska ändras? Vem ser till att det blir gjort? Hur följer man upp att det faktiskt fungerar? Och kanske viktigast: hur vet staden att det inte sitter någon annan svårt demenssjuk människa ensam hemma just nu, utan att få den hjälp som behövs?

Tänk på den som inte har två döttrar som orkar ringa ett samtal till, begära ut journalerna, ringa chefen eller politikerna och föra ett tvåårigt krig för att någon ska se vad som händer. Omsorgen måste fungera också för den människan. Det ansvaret ligger hos staden.