Jansson har rätt – Åland behöver tuffa till sig 

Lite i skymundan väcktes en gnista i självstyrelsekampen när lagtinget i måndags debatterade något så slentrianmässigt som ärendet som formellt heter ”Godkännande och sättande i kraft av det fördjupade partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Kirgizistan, å andra sidan”. Sådana ärenden kommer med jämna mellanrum upp på dagordningen om de omfattar områden som inkluderar självstyrelsen, och då kräver Ålands godkännande.

Normalt sett är det då lagtinget tar fram gummistämpeln, säger visst och okej och skickar tillbaka förslaget med en glad emoji till riksdagen.

Men just nu är det inte vanliga tider. Just nu balanserar förslaget till ny självstyrelselag på en knivsegg, både om det ska godkännas och om det ska hinna godkännas före riksdagsvalet. Och dessvärre lutar det allt mer mot att vi kommer få vänta ytterligare fyra år på att självstyrelselagen från 1993 kan revideras. Motståndet från, främst, ministerierna i Helsingfors är stort och tiden som sagt knapp.

Ju fler inblandade man talar med på den åländska sidan, desto mindre känns hoppet om att det redan duktigt urvattnade förslaget till ny lag ska ta sig igenom nålsögat. Samtidigt har behovet av en uppdaterad självstyrelselag ökat år för år, och lagens vikt devalverats i nästan samma takt.

Hittills har den åländska officiella linjen varit att samtal och förhandlingar fortsätter. Från regeringshåll, både den nu sittande och tidigare, har det ofta hetat att samtalen fortskrider och att man gör framsteg. Men gång på gång har arbetet strandat, från Tarja Halonen-kommitténs förslag för tio år sedan, via försök med varje finsk regering sedan dess till dagens förslag som nu alltså tycks ha allt sämre utsikter att överleva.

I det läget borde våra åländska folkvalda välja en annan väg. Den beprövade har lett till misslyckande efter misslyckande – inte på grund av åländska insatser ska sägas – och definitionen av dumhet ska ju vara att göra om samma sak gång på gång och hoppas på ett annat resultat. En ny väg tycks alltså vara den enda vägen.

I den där Kirgizistan-debatten i måndags erbjöd självstyrelseveteranen Harry Jansson (C) just en sådan väg när han föreslog att ärendet skulle bordläggas till början av november. Han menade att man då köpte sig tid att se om Finlands regering levererade och överlämnade revisionen till riksdagen. 

”Någonstans måste vi visa att vi har en vilja, vi vill hävda självstyrelsens positioner och framför allt måste vi se till att säkerställa och inte uppleva en värld där vi inte kan som åländska beslutsfattare vara trygga om att självstyrelsen inte kan sättas ur spel när Finlands riksdag så önskar. Och det, vänner, är vår skyldighet mot ålänningarna”, sade Harry Jansson i talarstolen.

Invändningarna som kom, exempelvis att Jansson kunde grundat detta i regeringsblocket, är förstås helt korrekta. Å andra sidan blir diskussionen (om man nu kan kalla den en diskussion när ingen från regeringspartierna, förutom Roger Höglund (C) som gav bifall till Harry Jansson, gav sig in i debatten) transparent och öppen för alla ålänningar att ta del av. Det kan knappast ses som fel.

Men i grunden har Harry Jansson rätt. Förslaget till ny självstyrelselag är ingen utveckling av självstyrelsen utan en uppdatering för att återställa de framsteg Åland vunnit historiskt och med tiden berövats. Om inte ens det kan vinna understöd på den finska sidan – då är det hög tid för Åland att tuffa till sig och använda de få övertag man har till hands.

Den tysta diplomatin, eller vad man nu ska kalla den hittills gällande ordningen, har inte fungerat. Det är dags att Åland för en ny väg.

För att Åland ska stå starkt i striden för en ny självstyrelselag behöver lagtinget visa enighet, inte den delade bild man gav när en knapp majoritet slog undan benen för Harry Janssons förslag. Förhoppningsvis kan man nu samlas i självstyrelsepolitiska nämnden och hitta en ny strategi för hur man ska få Finland bättre respektera ålänningarnas rätt till självstyre.