För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Jag delar mycket av den problembild som Aino Waller (S) beskriver i sin insändare om förlängd läroplikt. Vi har unga som mår dåligt, som har en omfattande skolfrånvaro och som av olika orsaker har svårt att hitta sin väg vidare efter grundskolan. Det är en utveckling som vi behöver ta på största allvar.
Däremot delar jag inte slutsatsen att förlängd läroplikt till 18 år är rätt lösning.
Den här diskussionen fördes också när Finland förlängde läroplikten 2021. På Åland valde vi en annan väg. Liberalerna lyfte redan då behovet av att komma åt de problem som reformen var tänkt att lösa; bland annat marginalisering, brister i elevvården och risken för att unga faller mellan olika system.
Ett viktigt argument för den finländska reformen var ekonomisk jämlikhet. Utbildningen på andra stadiet skulle bli avgiftsfri så att familjens ekonomi inte skulle påverka möjligheten att studera vidare. På Åland har vi hanterat den frågan utan att samtidigt förlänga läroplikten. Sedan hösten 2025 är utbildningen vid Ålands gymnasium avgiftsfri.
Vi ska självklart undanröja ekonomiska hinder för att unga ska kunna studera vidare, men det betyder inte att vi måste göra gymnasiestudier obligatoriska.
Ålandstidningen
Den grupp jag framför allt oroar mig för är de ungdomar som inte fångas upp av systemen i dag.
Vad händer med den ungdom som slutar komma till skolan? Den som mår dåligt och inte orkar ta sig vidare? Den som avbryter sina studier och varken arbetar eller studerar? Vem har egentligen ansvaret för att söka upp den personen och se till att det finns en väg vidare?
Här har Åland fortfarande en lucka.
Jag har tidigare lyft behovet av en åländsk ungdomslag och ett tydligare uppföljningsansvar. Landskapsregeringen har också konstaterat att Åland i dag saknar ett formaliserat uppföljningsansvar för unga.
En ungdomslag behöver tydliggöra vem som har ansvar när en ung människa riskerar att falla mellan stolarna. Den behöver ge bättre förutsättningar för uppsökande ungdomsarbete och skapa fungerande övergångar mellan grundskolan, gymnasiet, AMS, socialvården, hälso- och sjukvården och andra aktörer.
För den ungdom som inte längre mäktar med att gå till skolan är problemet sällan att det saknas en lag som säger att hen borde vara där. Problemen är ofta betydligt mer komplicerade än så.
Då behövs stöd som utgår från den enskilda ungdomens situation. För någon handlar det om psykisk ohälsa, för någon annan om behov av särskilt stöd, praktik, rehabilitering eller hjälp tillbaka till utbildning. Och ibland behövs helt enkelt en vuxen som söker upp den unga och ser till att kontakten inte försvinner.
Vi kan förlänga skyldigheten att gå i skola på papperet, men det löser inte automatiskt de problem som Waller beskriver.
Vi har gjort gymnasiet avgiftsfritt. Vi har nyligen förnyat gymnasielagstiftningen och stärkt flera delar av stödet kring de studerande. Nu behöver vi täppa till hålen mellan systemen.
För mig är målet inte att alla unga ska omfattas av ytterligare en skyldighet. Målet är att ingen ung människa ska kunna försvinna ur vårt skyddsnät utan att någon reagerar.
Det är skillnad mellan skyldigheten att befinna sig i utbildning och samhällets skyldighet att inte ge upp om en ung människa. Därför tycker jag att nästa steg ska vara en åländsk ungdomslag med ett tydligt uppföljningsansvar.
