För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Artikeln om vår pappa (sidan 6 i Ålandstidningen i dag den 5 oktober) skrapar bara på ytan av det vi upplevt under tre år med Mariehamns äldreomsorg.
Det har inte bara varit misstag eller beslut som blivit fel. Det vi har mött är en organisation med brister i kunskap om och tillämpning av lagstiftningen, handläggning, bedömningar, beslut, rutiner, ansvarsfördelning, uppföljning och kommunikation med oss anhöriga och intressebevakaren.
När allvarliga fel återkommer under flera år och på alla nivåer, från den praktiska omsorgen upp till äldreomsorgschef och -nämnd, går de inte längre att avfärda som enskilda misstag. Bristerna är djupt inrotade i verksamhetens uppbyggnad.
Mariehamns stad vill att äldre ska kunna bo hemma så länge som möjligt. För vår pappa innebar ”så länge som möjligt” att en bräcklig och svårt demenssjuk människa levde i otrygghet och förvirring, med en omsorg som inte alls motsvarade hans behov.
Socialvården är starkt reglerad i lag. Det handlar inte om rekommendationer eller rutiner som staden kan välja att följa. Lagarna sätter ramarna för hur socialvården ska bedrivas, vilka rättigheter den enskilda människan har och vilka skyldigheter staden har.
Ålandstidningen
Vi har sett självbestämmanderätten användas så att en svårt demenssjuk människa förväntats ta ställning till behov han på grund av sin sjukdom inte längre kunnat förstå. Staden har försvårat för den lagligt förordnade intressebevakaren att fullgöra sitt uppdrag och hållit oss anhöriga utanför när vi enligt lag ska vara delaktiga. Vi har påtalat grava brister utan att de rättats till. Vården har varit gravt bristfällig och vid tillfällen inneburit fara för vår pappas liv.
Gång på gång har vi fått samma besked från äldreomsorgschefen: ”Rutinerna ska ses över.”
Men frågan om ansvar måste också ställas. När ÅMHM konstaterat allvarliga brister och att lagstiftningen inte följts på flera punkter räcker det inte att ännu en gång se över rutiner. Vår pappa har fått leva med konsekvenserna. Vi har fått kämpa i åratal för en vård han enligt lag hade rätt till.
Vem tar ansvar för att det kunde fortgå?
Vår pappa har oss. Vi har lagt all den tid och ork vi haft på att kämpa mot staden, som borde ha skyddat och tagit hand om honom. Vi har läst lagstiftning, begärt ut handlingar, dokumenterat, ringt, skrivit, ifrågasatt, gjort anmärkningar och till slut klagat till tillsynsmyndigheten och där fått rätt.
Men hur går det för dem som inte har någon som slåss för dem? Hur många har fått otillräcklig omsorg? Hur många beslut har aldrig ifrågasatts? Hur många anhöriga har accepterat beskedet att ”så här fungerar det”, när det i själva verket är stadens agerande som strider mot lagen?
Vi berättar om vår kamp av en anledning, ingen annan familj ska behöva gå igenom samma sak. Ingen annan demenssjuk människa ska behöva leva under sådana förhållanden.
ÅMHM:s avgörande borde därför inte avsluta den här frågan. Det borde vara början på en större granskning av hur Mariehamns äldreomsorg fungerar för att leda till verklig förändring.
