För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Chefsöverläkare Peter Nieminen menar att patienter i palliativ ska vårdas hemma. Vet han inte att de flesta palliativa patienter redan tillbringar det mesta av sin tid just hemma? Där de vårdas av sina anhöriga. Min man fick sin cancerdiagnos i mars 2025. Just den cancerformen var inte behandlingsbar. I slutet december samma år blev han akut dålig. Jag körde honom till akuten och därifrån kom han senare till sin första period på Avd. 1, ofta kallad palliativa avdelningen. Han hade drabbats av en infektion som gav mycket hög feber. Han fick antibiotika intravenöst och kom sedan hem efter några dagar. Jag såg inte några tomma rum på avdelningen, det fanns patienter i varje säng.Trots att hälso- och sjukvårdsdirektör Erica Bonns säger att det finns överkapacitet på vårdplatser såg jag aldrig mera än ett, någon gång två, lediga rum på Avd. 1 vid mina senare besök.
Livet fortsatte på detta sätt. Maken var hemma, blev successivt sämre, vi fick hem (ja, alltså, man betalar hyra för dem) en rad hjälpmedel som rullator, uppresningsstöd till sängen och syreberikare som stod och väste rytmiskt centralt placerad i huset så slangen räckte överallt. Jag hade hand om läkemedel, specialkost då aptiten blev sämre, assisterade med personlig hygien, och såg till att han hade det så bra det gick. Men många hem är inte anpassade för folk med sjukdom och nedsatt rörlighet, det finns trappor, badrum är inte lättillgängliga, det finns inga handtag eller stöd.
Och maken blev naturligtvis sämre, och svagare. Han föll. På natten. Jag kunde inte hjälpa honom upp, han vägde tjugo kilo mera än jag och var dessutom så dålig att han inte kunde röra sig ändamålsenligt. 112 skickade ambulans. Orsaken till fallet var också nu en infektion som gav 40 graders feber.
Detta upprepades ungefär en gång per månad under vintern och våren. Perioderna med intravenös behandling på Avd. 1 tog efter hand allt längre, upp till en vecka. Men sedan kom han alltid hem. Ända till mitten av maj då smärtorna blev olidliga och allmäntillståndet så dåligt att han inte längre ville eller kunde vara hemma. Så de två sista veckorna av hans liv var han oavbrutet på Avd. 1 där den kompetenta, vänliga och empatiska vårdpersonalen såg till att hans smärtlindring fungerade och att alla hans andra fysiska behov sköttes ändamålsenligt. De kände honom och hans sjukdomshistoria, han hade en fungerande relation med dem, han kunde känna trygghet trots att livets största ovisshet, döden själv, väntade.
Personligen kände jag mig trygg i situationen, som att någonstans fanns det kontroll i en i övrigt kaotisk och känslomässigt prövande tid. Vi i familjen och vänkretsen fick ta avsked i en stabil och värdig miljö där vi kunde lita på att den döende blev omhändertagen på bästa sätt. Och där besökstiderna är flexibla i motsats till andra avdelningar vilket är en faktor man kanske inte genast tänker har så stor betydelse ...
Ålandstidningen
Så nu undrar jag vilken av min mans sex perioder på Avd. 1 som var onödig och borde ha skötts hemma av mig. De akuta faserna med 40 graders feber, eller kanske de sista två veckorna med smärtpump och sängläge? Är patientens (eller de anhörigas) behov av värdighet och trygghet inför döden en försumbar faktor? Vad säger beslutsfattarna?
