På palliativa avdelningen ska det vara lugn och ro, hit ska inga oanmälda gå.Robert Jansson
Här går gränsen
Att oanmäld försöka ta sig in på en sjukhusavdelning är fel. Att oanmäld försöka ta sig in på en avdelning för sjuka i livets slutskede är inte bara fel – det är riktigt omdömeslöst.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Ålands hälso- och sjukvårds neddragning av antalet vårdplatser har väckt starka känslor och frågorna är många. Framför allt är farhågorna stora kring vad som händer när den palliativa avdelningen ska halvera antalet platser och flytta tillbaka till det tidigare utdömda Gullåsen, C-huset. Kommer platserna att räcka? Är C-huset lämpat för patienter i livets slutskede? Hur ska personalen orka? Hur ska det gå när mer vård väntas ske i hemmet?
Många frågor och än så länge väldigt få svar.
Men det finns olika sätt att hantera bristen på information. Att oanmäld ta sig till den palliativa avdelningen och försöka ta sig in för att se lokalerna, som två politiker tillsammans med en reporter och en fotograf från Nya Åland försökte göra i torsdags, är inte rätt sätt.
På den palliativa avdelningen ligger människor som vårdas i livets slutskede. Patienter som är svårt sjuka och kan vara infektionskänsliga. De tas om hand av personal som är oerhört uppskattad och som vet att empati, lugn och omvårdnad är vad dessa patienter behöver.
På palliativa ska inga andra vistas, åtminstone inte utan att först ha fått grönt ljus från ÅHS.
Patienterna har anhöriga och vänner på besök. Människor som sitter hos en döende närstående den sista tiden. På palliativa ska inga andra vistas, åtminstone inte utan att först ha fått grönt ljus från ÅHS. Det handlar om smittorisk, om lugn och ro – och kanske framför allt om integritet.
Ålandstidningen
Att försöka ta sig in i dessa lokaler är beklämmande. Turbulensen som uppstår, förvirringen hos personalen och oron över vad som egentligen pågår borde Veronica Thörnroos (PÅ) och Mogens Lindén (GV) ha kunnat ana sig till – särskilt när de dessutom var åtföljda av journalister.
Politiker ska naturligtvis kunna granska den offentliga vården. De ska kunna ställa frågor, begära underlag och kräva svar om nedskärningarnas konsekvenser. Men rätten till politisk insyn är inte detsamma som en rätt att oanmäld ta sig in på en känslig vårdavdelning.
Thörnroos och Lindén är båda erfarna inom vården, och deras oro för den palliativa vården är legitim. Just därför borde de veta hur känslig miljön är.
Personalen gjorde det de skulle – kallade på ledningen, som i sin tur visade ut politikerna och journalisterna. De gjorde det de är där för att göra: vårda och skydda patienterna.
Vi är många som vill ha svar på frågor om nedskärningarna och dess konsekvenser. Vi fortsätter att ställa frågorna, om och om igen, oavsett om de vi ställer frågorna till kan eller vill svara. Vi är jobbiga och påstridiga.
Men vi dyker inte upp oanmälda på en palliativ avdelning och förväntar oss att bli insläppta. Där går banne mig gränsen.
