Åbo Svenska Teater gästar i dagarna Åland med föreställningen Storm. En pjäs som är byggd på dramatiserade händelser från två skeppsförlisningar vid finländska Utö. Men trots att manuset är verklighetsbaserat är det sceniska berättandet ändå att betrakta som fiktivt. I Hanna Åkerfelts välskrivna manus ligger fokus på sjömännens kamp för sina liv och utöbornas intensiva arbete för att rädda dem.

Publiken sitter på båda sidor om scenen och följer dramatiken ombord på fartygen, i utöbornas hem och i utemiljöer. I första akten slungas vi genast in i dramats skeenden till ljudet av kraftiga stormvindar, skrik och kommandogivningar från kaptenen. Det är oktober 1929 och den tremastade motorseglaren Draken har överraskats av svår storm och befinner sig i sjönöd. Sjömännen länspumpar och lyckas ta sig till lotsstationen Utö men kan inte nå iland. Men de tar sig till den lilla steniga ön Öröbådan, belägen ca 200 m från Utö. På Utö ser folket de drabbade från Draken men kan inget göra förrän vinden bedarrat. De tänder stormlyktan och vandrar ner till stranden så sjömännen ska veta att de är sedda. För att inge hopp.

Vi vaggas in i dramat av skickliga skådespelare som snabbt växlar roller från sjömän till husfolk på Utö. Skådespelarna är klädda i grå, svarta, och bruna, jordiga färgskalor och sceneriet utgörs bland annat av svarta kistor som flyttas och används för olika ändamål. Det nedtonade sceneriet ger en känsla av ålderdomlighet.

Lite svårt var det stundtals att veta i vilka roller skådespelarna befann sig, särskilt då spelet gick snabbt. Men genomgående var det inga problem med det.

Eftersom Storm är en föreställning baserad på verkliga händelser går spelet då och då utanför dramat med skådespelare som ger oss fakta om händelserna. Och tekniskt finner jag likheter med dokumentären och filmens berättarteknik. Regissören Julian Garner och scenografen Hanne-Horte-Garner har här gjort ett imponerande och nyskapande arbete. Skådespelarna, Henrik Heselius, Sofia Törnqvist och Stella Laine spelade på topp. Men jag vill ändå nämna ålänningen Jon Henriksen vars trygga gestalt och varma röst gav extra lyft åt dramat. Hans roll som kaptenen som aldrig gav upp hoppet och som gjorde allt för att hålla sin besättning vid liv, kändes äkta.

Andra akten bestod av den lika dramatiska berättelsen om fartyget Park Victory på väg från Virginia till Helsingfors som 1947 förliste vid Utö. Tio man omkom tragiskt där.

Här är spelet satt i en lättare atmosfär, med roliga språkförbistringar och barns lek och kiv. Förövrigt så tycker jag och många med mig att Storm passar väldigt bra att ses av oss på Åland där sjöfarten i århundraden varit väldigt viktig. Många av oss lever också med minnen från nära och kära som försvunnit i havet. Både i våra egna hemvatten och ute i världshaven. Storm är ingen pjäs man ska se som förströelse utan mer att minnas de som gått bort i havet. Och också att minnas medmänskligheten hos utöborna. Slutscen med den tioarmade ljusstaken som tändes i Utö kyrka 1948 och som skänkts av utöborna var oändligt vacker. Särskilt med Stella Laines klangfulla tolkning av den engelska versionen av Stilla Natt.

Text: Eivor Lindström