”Cirkus Cyrano” är Arn-Henrik Blomqvists tolkning av den franska pjäsen ”Cyrano de Bergerac” av Edmond Rostand. 

Grundstommen liknar det klassiska originalet, men handlingen utspelar sig nu på en cirkus och manuset är rejält ombearbetat. Att förlägga handlingen till en cirkus är ett fyndigt val, publiken får agera cirkusbesökare och inkluderas i scenrummet.

Clownen Cyranos (Jonas Kippersund) hjärta bultar i hemlighet för den undersköna hästtämjaren Roxanne (Pernilla Hägglund), som i sin tur spanar på den snygge men korkade akrobaten Christian (Jon Henriksen) från Tyskland. 

Roxanne vill ha känslor och poesi men Christian saknar talang att uttrycka sig, något han är plågsamt medveten om. Cyrano däremot har talets gåva och en våldsamt vass penna men har inte utseendet med sig. Han har en monstruöst stor näsa och skäms så för sitt yttre.

Cyrano hjälper Christian att vinna Roxannes hjärta genom att skriva kärleksbrev till henne i rivalens namn. Roxanne faller handlöst, men vem är det egentligen hon blir kär i? 

Cyrano har dragit fulla hus till teatrarna sedan premiären 1897 och det är lätt att förstå varför. Det är ett medryckande drama fyllt av intriger, humoristiska förvecklingar och stora känslor. 

Pjäsen ställer frågor om vad som räknas, yta eller det som finns inuti. Temat är tidlöst – rädslan att vara ful och inte bli älskad för den man är. Även i våra dagar jagas som bekant kärlek på appar där det kan vara frestande att visa upp en mer bildskön yta i hopp om att duga. Eller åtminstone få känna känslor i skriftlig form.

Utmärkande för uppsättningen är att komiken har lyfts fram. Det kryllar av slagfärdigheter och snärtiga formuleringar i manuset. 

Ensemblen, som är en blandning av professionella skådespelare och amatörer, levererar replikerna med rätt timing och lockar till skratt. Som den aldrig sinande strömmen av ordvitsar om Cyranos hiskeligt kolossala näsa. Men också Jon Henriksens tyska brytning och överartikulerande av ord som entschuldigung, sehr schön, unt so weiter. 

Jon Kippersunds tolkning av Cyrano med sitt stora hjärta väcker sympati. Hans tillintetgjorda uttryck när Roxanne och Christian stänger dörren om sig själva är hjärtskärande. Även Pernilla Hägglund visar talang i gestaltningen av den innerliga och goda Roxanne.

Slutet av pjäsen skiljer sig från Rostands version. Tyvärr saknas lite av den avtoning och slutsats som finns i originalet.

Överlag är det lätt att tycka om ”Cirkus Cyrano”. Det är ett underhållande drama som leker med publikens nyfikenhet och håller ett härligt tempo rakt igenom.