Farväl till vapnen

Om det smäller så har Finland full beredskap att försvara Åland. Det försäkrar försvaret. Och Åland försvaras ingalunda med hagelbössor utan med det modernaste som finns i vapenväg.

Därför köper armén 64 jaktplan för 10 miljarder euro. De här F-35:orna kostar därmed 156 miljoner styck om man beaktar beväpning, underhåll, utbildning, reservdelar och hangarer.

Också marinen förnyar sin flotta med fyra nya korvetter av någonting som kallas Pohjanmaaklass. Fartygen är 117 meter långa och kostar sammanlagt 1,3 miljarder.

Moderna vapen finns därmed, men den misstänksamma kan inte låta bli att minnas det gamla talesättet om generaler som alltid rustar för föregående krig.

På 1930-talet trodde vår försvarsledning att jaktplan bara skulle spela en marginell roll i kommande krig så man avstod från att köpa flyg och beställde i stället två stora krigsfartyg.

Det första, Ilmarinen, gick på en mina utanför Utö i september 1941 och tog med sig 271 man i djupet. Efter det gömde man undan det andra fartyget Väinämöinen som inte alls deltog i kriget.

Flyg som verkligen hade behövts blev vi tvungna att låna av tyskarna för att överleva de avgörande striderna sommaren 1944.

I Ukraina har varken jaktplan eller fartyg spelat någon viktigare roll. Ryska Svarta havsflottan ligger någonstans undangömd och jaktplan vågar ingendera parten skicka upp i luften av rädsla för obemannade drönare.

Ett 156 miljoners jaktplan är chanslöst mot drönare som kostar bara några tusenlappar. Och ju mer AI utvecklas, desto träffsäkrare blir drönarna.

Risken är överhängande att den dag det gäller så måste alla jaktplan och korvetter gömmas undan i underjordiska hangarer för att inte bli lätta byten för drönarattacker.

Man kan tycka att försvarets pengar borde ha satsats på att utveckla drönare, men generalerna försäkrar att all slags vapen behövs om vi ska vara trygga.

Vad som menas med trygghet kan man fråga sig. Redan nu förirrar sig både ryska och ukrainska drönare över gränsen. Tyvärr är det inte våra militärer som upptäcker drönarna, till det tycks tekniken inte räcka till.

I stället är det bärplockare i Kouvolatrakten och fiskare i Pellinge som slår larm och berättar att de har snavat över drönare. Vårt luftförsvar har inte upptäckt dem.

Den som är misstänksam kan fråga om inte försvarsmakten hellre borde investera i bärplockare och fiskare än i svindyra krigsmaskiner.

Och här kommer Åland mycket passligt in i bilden för bärplockare och fiskare finns det gott om på Fredens öar. Det bästa är att de inte strider mot demilitariseringen.