Det är förvirrande att ta del av expertutlåtanden om Covid-19 i media. Somliga avfärdar utbrottet som något liknande vanlig influensa, medan andra förutspår världsomvälvande konsekvenser.
Det är ett brett spann av möjligheter.
Visserligen är ”vanlig influensa” inte heller något att fnysa åt ur epidemiologiskt perspektiv. På världsnivå skördar säsongsinfluensan varje år upp till 650.000 liv och flera miljoner drabbas av influensan i så allvarlig form att det leder till svåra konsekvenser.
Behandlingen av influensa handlar mestadels om symptomlindring och vila. Antibiotika är endast användbart mot eventuella sekundära infektioner.
Även de förebyggande åtgärderna mot influensa är basala: handhygien, undvikande av folksamlingar, i extrema fall andningsmasker. Vaccin kan endast framställas i efterhand.
Vid en epidemi är offentlig sektor i sitt esse. När riskerna är höga och målbilden klar och allmänt omfattad är också acceptansen för tvångsåtgärder hög. Vi är beredda att underkasta oss relativt strikt behandling från myndigheterna för att minimera smittorisken, inte bara för oss själva utan också för samhället i stort.
Det är uppenbart att omfattande sjukdomsspridning i vårt samhälle skulle få ytterst obehagliga konsekvenser. Vi väntar oss därför tydliga direktiv från offentligt håll.
I dagsläget är åtgärderna återhållsamma, i enlighet med Institutet för hälsa och välfärds föreskrifter. Dessa är baserade på antagandet att Covid-19 inte smittar under inkubationstiden.
Därför sätts personer inte i karantän bara för att de har varit i ett epidemiområde, utan de måste också uppvisa symptom.
Det är orsaken till att personer som haft så kallad närkontakt med någon som misstänks ha smitta inte kontaktas förrän smittan är bekräftad.
Att betona det personliga ansvaret i situationer som denna tycks vara känsligt. De som på sociala medier lagt fram åsikten att folk borde ställa in semesterresor, alternativt idka självpåtagen karantän vid hemkomst från resor, får snabbt på pälsen.
Man ska inte överdriva riskerna, sägs det, och dessutom är det inte rätt att skuldbelägga dem som varit på resa.
Bägge sidor drar sin ståndpunkt för långt. Man bör visserligen inte överdriva varken smittorisken eller faran med att bli smittad, men samtidigt har vi alla mycket att vinna på att hellre vidta fler förebyggande åtgärder än färre.
Det gäller alltså att rannsaka sig själv och ens egen riskbenägenhet. Detta är ett tillfälle då egenintresse sammanfaller synnerligen väl med det allmännas bästa.
Råden från hälsovården är att iaktta god handhygien, inte pilla sig i ansiktet, och att hosta och nysa i en engångsnäsduk eller i armvecket. Inte lika uttalat, men ändå underförstått, är att undvika stora folksamlingar i trånga utrymmen.
Dessa råd är samma som för alla influensor, och får anses vara så grundläggande försiktighetsåtgärder att alla borde förväntas följa dem utan den minsta påminnelse.
Det är här skillnaden mellan myndighetsråd och individuella överväganden bör bli uppenbar. En individ har möjlighet att göra så mycket mer än det mest basala för att skydda både sig själv och andra.
Avgörande faktorer i spridningen av vilken influensa som helst är i vilken utsträckning människor rör på sig och umgås med varandra. Det är resenärer som tar influensan från land till land, och det är de stängda utrymmen de vistas i som utgör viktiga spridningscentra.
Att avstå från resor med stora grupper människor, exempelvis på flygplan, är därför en fullt rimligt individuell åtgärd för att skydda sig från smitta. Att stå över den planerade semesterresan må verka tråkigt, och vissa skulle kalla det en överreaktion, men det är samtidigt ett tecken på ansvarstagande.
Det samma kan sägas om att jobba hemifrån, hoppa över sociala åtaganden och att fylla på förråden hemma så man klarar ett par veckor utan kontakt med omvärlden.
Det bör heller inte vara kontroversiellt om privatpersoner inskränker sin umgängeskrets kraftigt under smittoperioder.
Det handlar om att anpassa sitt beteende till den personliga riskavvägningen, något som även har positiva följder för sjukdomsspridningen i stort.
Oberoende om Covid-19 är som en vanlig säsongsinfluensa eller något mer obehagligt finns det mycket som kan göras även på individnivå för att minska smittospridningen och sjukdomens samhälleliga följder. Varje individuell insats räknas.

Henrik Herlin