Självstyrelsen är vår, och vi väljer vad vi gör av den

I dag, när vi firar 104 år av självstyrelse är det också tid för eftertanke. Inte bara över vad självstyrelsen innebär för var och en av oss, utan också över vad vi ålänningar kan göra för att vårda och utveckla den.

Den åländska självstyrelsen möter oss varje dag. I skolan, på vägarna, i äldreomsorgen och i företagandet. Överallt finns beslut som fattats här, inte i Helsingfors. Det är denna ordning som ligger till grund för det åländska samhälle vi känner i dag. Den präglar vår vardag, mer än vi ofta tänker på.

Kanske är det just därför vi tar självstyrelsen för given. Vi glömmer vilken inverkan den har på våra liv och för många kan det vara svårt att känna engagemang för något så abstrakt som autonomi och demokratiska rättigheter. Det är en paradoxal utmaning – självstyrelsen har varit så lyckad att den blivit nästan osynlig. Vi har det relativt bra och vardagen fungerar, vilket gör det svårare att se de hot som faktiskt finns.

Hoten är konkreta. Beredskapslagstiftningen, det ekonomiska självbestämmandet, det bristande inflytandet på EU‑nivå och den oklara relationen mellan självstyrelselagen och grundlagen utmanar på allvar vår rätt till självbestämmande. För att möta det måste vi våga tro mer på oss själva och vara stolta över att vara ålänningar. Det handlar inte om att stänga ute någon utan det handlar om att lita på vår egen förmåga.

Om vi fortsätter att hålla upp spegeln mot oss själva måste vi minnas att autonomins trovärdighet också avgörs av hur vi sköter våra egna behörigheter. Här finns det utmaningar. Den offentliga ekonomin är i gungning, viljan att utmana gamla strukturer är ofta svag, tilliten till våra politiker naggas i kanten och transparensen i beslutsfattandet brister. En snabb genomgång av nyhetsflödet det senaste halvåret visar mer än nog.

Om Åland vill bli behandlat som en likvärdig konstitutionell part måste vi också visa att självstyrelsen används ansvarsfullt: ordning i ekonomin, respekt för rättsstaten, moderna strukturer.

Samtidigt ska det sägas att vi på många områden redan ligger långt framme och att även större stater brottas med liknande problem. Skillnaden är att vi som autonomi nästan alltid måste överprestera för att få mer behörigheter. Det kan vi också göra, när vi vill. Professor emeritus Jan Sundberg har påpekat att åländsk lagstiftning håller så hög nivå att det inte finns någon saklig orsak för Finland att detaljgranska varje ny lag som stiftas här.

Det råder ingen tvekan om att det finns utmaningarna på axeln Mariehamn–Helsingfors, men det finns en tydlig förklaring till det: det saknas en gemensam målbild av vad Åland ska vara.

Men kanske behöver den bilden inte vara helt gemensam. I grunden är det ändå det åländska folket som ska avgöra hur långt självbestämmandet ska gå. Den rätten gavs oss en gång, men i dag är den på många sätt otydlig. Mycket talar ändå för att utgångspunkten fortfarande är det Finland lovade Åland: så långtgående självbestämmande som möjligt inom landets gränser. Det löftet måste Finland leva upp till och respektera självstyrelselagens tyngd. Åland måste i sin tur modernisera och använda autonomin fullt ut. Då kan inte ministeriers utlåtanden om en ny självstyrelselag väga tyngre än folkviljan och då får inte åländska politiker ge efter.

Så när vi i dag firar självstyrelsen ska vi göra det med stolthet. Vi ska våga vara ålänningar, tro på vår rätt till självbestämmande och stå fast i viljan att tillsammans utveckla vårt samhälle. För det är vi som bygger vårt Åland. Inte Finland, inte Sverige, inte EU. Det är du och jag som bygger vårt samhälle – tillsammans. Ingen annan.

Ha en riktigt fin självstyrelsedag!