I min föregående insändare ”Skatteundantaget – en återvändsgränd” förde jag fram behovet av nya uppdaterade utredningar om skattegränsen och även några framtidsscenarion som handlar om alternativa lösningar då en så viktig debatt kräver ett så bra diskussionsunderlag som möjligt. Efter att ha grävt i utbudet kan jag konstatera att de utredningar som finns är utdaterade, ofta mer än tio år gamla, och i princip bara handlar om intäktssidan, plussidan, från taxfree-näringarna.
En utredning hur skatteundantaget påverkar det åländska samhället, det vill säga hur minussidan ser ut, publicerades dock i år och styrker alla larmsignaler från framför allt näringslivet, men också från otaliga inlägg på till exempel Facebook från privatpersoner, att minussidan är alarmerande för hela det åländska samhället. Man kan konstatera att skatteundantagets betydelse har hamrats in så hårt hos våra beslutsfattare att man inte längre förmår att se bortom den horisonten.
I praktiken har Åland, genom skatteundantaget, försatt sig i exakt samma situation som de små bruksorterna som helt domineras av ett eller några få stora företag som orten står och faller med. Så länge allt fungerar är allt toppen. Men när en föränderlig omvärld knackar på så uppstår problem och intressekonflikter. Och till sist hamnar den lilla bruksorten ändå att stå på egna ben, vilket i regel är en chockartad upplevelse om beslutshavarna inte haft modet att vända på några alternativa stenar innan det var försent.
Åland behöver vända på alla sina stenar, det är ett faktum. Men detta innebär absolut inte att vi ska vända befintliga storbolag ryggen, utan i stället bjuda in dem i förändringsprocessen och ge dem möjligheten att strukturera om sin verksamhet till de nya förutsättningarna. Vilket kanske är ett mindre problem än vad vi tror, de flesta av våra färjor är gamla miljöbovar som så småningom måste bytas ut. Vi ser också en växande trend där allt fler hemestrar och föredrar att åka ro-pax enligt Finnlines koncept, samt beställer varorna via webbshoppar i stället för att betala ombordpriser som till och med kan vara högre än i webbshoppen.
En möjlighet som jag tycker vi måste kika närmare på är att ersätta skatteundantaget med egna åländska momssatser för alkohol och tobak enligt EU:s miniminivåer. Vi skulle då hamna i samma position som till exempel Estland dit Viking Line har framgångsrik trafik utan taxfree, och Tyskland där vi hittar många populära webbshoppar. Och vi kan sannolikt ersätta samhällsinkomsterna från taxfree med inkomster från vindkraftsprojekten.
Sågar jag då helt det existerande skatteundantaget? Inte nödvändigtvis. Men försöken att osynliggöra skattegränsen har pågått sedan skatteundantagets födelse och under resans gång har vi halkat ännu längre bakåt. Visst får vi billigare transporter(?), men samtidigt mycket dyrare gränshantering vilket gör att nettot hamnar på minussidan. Jag har stor respekt för alla som försökt och försöker komma tillrätta med problemen, men måste erkänna att jag tror att det slaget är hjälplöst förlorat.
Har vi råd att fortsätta sitta stilla i båten och tro att allt ändå kommer att ordna sig? För min del är svaret ett rungande nej! En förändringsprocess tar tid och om vi inte börjar agera nu så kommer vi, liksom den lilla bruksorten, att sitta ensamma kvar med ”Svarte Petter”-kortet när dammet lagt sig.
Erik Schütten (MSÅ)
