Med infrastrukturminster Camilla Gunell (S) i spetsen meddelas nu att upphandlingen av skärgårdstrafiken avbryts. Marknadsförutsättningarna finns inte och siktet är inställt på nya tag.Robert Jansson
Skärgårdstrafiken behöver mindre prestige – inte mer pengar
Skärgårdstrafiken » 340 miljoner räckte inte och nu avbryts upphandlingen. Nu måste landskapsregeringen lägga prestigen åt sidan och ompröva upplägget. En större nota är inte lösningen.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Landskapsregeringen avbryter upphandlingen av skärgårdstrafiken. 340 miljoner euro räcker inte. Det är ett misslyckande för regeringens upplägg, men att avbryta är ändå bättre än att fullfölja en lösning som inte håller. Nu måste regeringen visa vad den tänker göra annorlunda. Att bara höja den ekonomiska ramen och försöka igen duger inte.
Mycket politisk prestige har investerats i denna lösning. Vägen framåt kräver därför mer än nya upphandlingshandlingar. Den kräver att regeringen omprövar sina antaganden och utgår ifrån de ekonomiska och demografiska förutsättningar som trafiken faktiskt ska fungera inom.
På många håll på Åland muttras nu säkert ett: vad var det jag sade? Mycket kan sägas om upphandlingen men direkt okontroversiell har den knappast varit. Invändningarna har strömmat in från potentiella anbudsgivare, oppositionen och skärgårdsbor.
Samtidigt ger nu inte detta ett carte blanche för dessa åsikter utan i grunden är tanken om en längre upphandling bra. Det skapar goda verksamhetsförutsättningar för skärgården och en tydlighet som kan bidra till att vi kanske kunde få ett lagting som kan släppa skärgårdstrafiken och koncentrera sig på andra frågor. Frågor som är direkt avgörande för att Åland ska kunna utvecklas och att vi får mer i den gemensamma kassan.
”Att bara höja den ekonomiska ramen och försöka igen duger inte.”
Att upphandlingen avbryts är trots allt ett sundhetstecken. Fel går att rätta till och allt sätts nu på sin spets. För som denna ledarsida gång efter annan varnat för så har frågorna om notan och konkurrensen funnits där länge men inte tagits på allvar.
Ålandstidningen
Avbrottet ger också regeringen en utväg ur striden om Torghattens och oppositionens kritik. Men det ersätter inte behovet av att bemöta invändningarna.
Nu står landskapsregeringen vid en punkt där det inte går att upprepa sina tidigare försäkringar utan nu måste man se problemen i vitögat. Var kostnadsbedömningen för optimistisk? Vilka krav gjorde detta för dyrt? Är tidsplanen för snäv? Vad kan ändras och ändå säkra en hygglig trafik? Är elektrifiering och Torghattens invändningar ändå adekvata?
Avbrottet riskerar dock leda till att vi får ytterligare en politisk holmgång gällande skärgårdstrafiken. Samtidigt är det inte det vi skulle behöva. För Åland har så många andra utmaningar som kräver mobilisering och energi, som till exempel en revidering av självstyrelselagstiftningen som hotas fallera eller frågan om tillväxt och inte minst den pågående debatten kring ÅHS.
Samtidigt behöver vi som ålänningar börja inse att landskapsregeringens kassa håller på att sina och att det kommer leda till obekväma förändringar i form av nedskärningar. Även när det gäller skärgårdstrafiken. För Åland har inte möjlighet att ha en skärgårdstrafik som är lika kostnadstung som den är i dag. Redan de 340 miljoner euro som denna upphandling beräknades kosta är för dyrt för det samhälle vi i dag har.
Det handlar inte om att man inte skulle vilja lägga pengar i den storleksordningen utan det handlar kort och gott om vad det finns för pengar i kassan. Ett billigare alternativ behöver inte ge skärgården sämre förutsättningar att leva och utvecklas. Men det kräver ett öppet sinnelag hos alla inblandade. Både de som berörs av trafiken och de som ansvarar för den gemensamma kassan. Klarar Åland det?
Frågan är ytterst relevant men ålänningar kan göra mycket när vi jobbar gemensamt. Så nog löses även denna utmaning, men då måste fokus bli på samarbete och gamla sanningar måste utmanas.
Vi behöver inte ännu en omgång där samma argument upprepas och samma positioner försvaras. Regeringen måste redovisa vad som brustit och vilka alternativ som faktiskt håller. Kritikerna måste i sin tur vara beredda att pröva andra lösningar än dem de redan förespråkat. Det kräver inte enighet om allt, men en vilja att lägga prestigen åt sidan.