Flera vill bli stadsdirektör — men får den som väljs mandat att leda?

Mariehamns politiska ledning behöver granska sitt sätt att vara arbetsgivare. När tjänstemän kritiseras offentligt måste det ske sakligt och med möjlighet till bemötande. Och när politiska förväntningar inte infrias måste ansvarsfördelningen granskas innan skulden läggs på förvaltningen. I dag är det till många delar en dålig arbetsmiljö som vi i stället får bevittna. Framförallt i de direktsända stadsfullmäktigedebatterna, men det finns mer därtill.

Ser vi tillbaka på de senaste rekryteringarna av stadsdirektörer och deras år på posten framträder ett mönster. Vi kan börja med Edgar Vickström som tillträdde som stadsdirektör 2011. Redan vid anställningen var det en hätsk debatt i stadsfullmäktige om tjänstevillkoren men även rekryteringen. Ingen vidare start på en anställning. 

Vickström efterträddes sedan av Barbara Heinonen och även denna gång kan vi se tillbaka på en tid av kontroverser. Heinonen gick i klinch med politikerna ett flertal gånger och den återkommande frågan handlade ofta om synen på vad som är en tjänstemans roll och vad som är en politikers roll. 

Slutligen har vi Arne Selander där frågan om styrning återigen blev en kontrovers. Där kritiken kring ledarskap och juristfakturor blev för mycket och Selander beviljades avsked med omedelbar verkan efter att stadsstyrelsen konstaterat att förtroende saknades.

Vi kan säkert hitta orsaker till att det gick som det gick som är kopplade till enskilda beslut och typer av ledarskap i alla dessa fall. Både politiska och förvaltningsmässiga. Men utmaningarna för staden är större än så. Det är tydligt att de senaste rekryteringarna inte svarar mot vad man säger sig behöva och vad man verkligen vill ha.

För synar vi korten noga är det tydligt att stadens politiker gång efter annan sökt efter ledare som får saker gjorda och som driver organisationen framåt. Det har varit önskemålet och beställningen, men det spelar sedan inte mot det politiska agerandet. Det är tydligt att formuleringen av uppdrag, ansvar och roller inte är tydlig för varken politiker eller tjänsteman.

Sanningen är att stadens politiker genom sitt agerande visar att de hellre vill se tjänstemän som verkställer och där de själva får lägga sig i rent operativa frågor. Politikerna är dessutom väldigt lyhörda för klagomål i organisationen och man räds inte möjligheten att använda ventilerat missnöje i sitt arbete.

Stadens politiker måste därför se sig i spegeln innan man fullföljer denna rekrytering och fråga sig vilken kompetens man egentligen vill rekrytera.

För en utomstående är det rätt enkelt att konstatera att stadens politiker egentligen inte vill ha en ledare med förmåga att driva förändring utan snarare en som verkställer och inte ifrågasätter för mycket. Kanske är det svårt för stadspolitikerna att inse att det är kontentan av den politik man fört, men det är nog tyvärr den bistra sanningen. Är det rätt för en stad som står inför stora behov av förändring? Knappast, men den politiska mognaden för något annat förefaller inte finnas och då är det inte rätt att låtsas vara något annat.

Oavsett vem som får jobbet måste staden ge mandat till den nya stadsdirektören att driva verksamheten i den riktning som är utstakad. Antingen har man förtroende för personen eller så har man det inte. Halvmesyrer, likt de som har präglat det politiska förtroendet för stadsdirektörer de senaste åren, är inte bra för någon. Tydliga mål behövs liksom ett avgränsat mandat och saklig uppföljning.

Slutligen behöver vi slå fast att i en stor organisation finns det alltid missnöje. Det ska tas på allvar och prövas sakligt, men inte användas som ammunition i politiska konflikter. Enskilda klagomål måste bedömas utifrån sitt innehåll, inte utifrån hur användbara de är för den som vill försvaga en chef. Det måste stadens politiker vara tydliga med och inte låta sig förföras av i det politiska spelet. Annars kommer staden aldrig att fungera som det lokomotiv för Åland som vi är så beroende av att staden verkligen är.