Idrotten får inte vara en onödig klassmarkör

Vi säger gärna att idrotten är för alla. Men i praktiken bygger vi fortfarande system som gör den dyrare, mer tidskrävande och mer exkluderande än den behöver vara.

Barn ska ofta ha efternamn på träningskläderna. Lagen ska ha egna sponsorer per årskull. Varje grupp ska ha sina egna lösningar. Det låter kanske oskyldigt men i verkligheten betyder det ökade kostnader, mer administration och mer arbete för både föräldrar och föreningar. Beställningar ska samordnas, pengar samlas in, kläder delas ut, nya tas fram när barn växer ur dem. Det är tid och energi som kunde ha lagts på barnen, träningen och gemenskapen istället.

Det här är inte social hållbarhet. Det är inte hållbar konsumtion. Och det är definitivt inte ett modernt sätt att bedriva föreningsverksamhet.

När hushåll redan pressas ekonomiskt blir sådana här system en tröskel. Inte alltid synlig, men högst verklig. Vissa familjer klarar det utan problem. Andra tvekar, skjuter upp eller väljer bort. Då har vi i praktiken skapat idrotter som exkluderar, trots att vi säger att de ska inkludera.

Samtidigt vet vi vad hållbarhetsmålen säger. Vi ska använda resurser klokare, minska onödig konsumtion och bygga strukturer som gör det lättare och inte svårare att delta. Ändå fortsätter vi producera nya träningskläder för varje lag, varje säsong, trots att barn växer ur dem på några månader. Varför?

Varför fortsätter vi med efternamn på kläder som ändå inte kan ärvas vidare? Varför accepterar vi ett system som både kostar pengar och skapar merarbete, när alternativet är så uppenbart? Jag lovar att sponsorintäkterna ändå kommer att komma in till föreningarna och det finns andra sätt för dem att synas än på kläderna.

Gemensamma föreningskläder utan namn skulle förändra mycket. Kläder kan användas längre, bytas när barn växer och gå vidare till nästa. Kostnaderna minskar. Arbetet minskar. Hållbarheten ökar. Och viktigast av allt, fler barn får en reell möjlighet att vara med.

Dessutom stärker det något som ofta glöms bort, föreningskänslan. Inte bara laget, utan hela föreningen. Det sker om alla dräkter oavsett ålder är identiska med varandra. Det är där idrottens verkliga värde finns.

Idrotten är redan dyr nog. Den är redan beroende av ideella krafter som gör ett enormt arbete. Då måste vi också våga ta bort det som är onödigt, både för plånboken och för tiden.

Nu är frågan inte om vi kan förändra.

Utan om någon vågar.

Vilken förening på Åland blir först att välja bort det onödiga och välja social hållbarhet samt hållbar konsumtion på riktigt?

Henrik Löthman (S)