VM borde vara mer som Alandia Cup

Efter att IFK Mariehamn beslutat förlägga årets upplaga av Alandia Cup till Lemland har vd Jimmy Wargh besökt Lemlands starke man Tony Asumaa i det gula kommunhuset ett flertal gånger. Inför den samlade mediekåren har Wargh hyllat Asumaas ledarskap och förklarat hur bra turneringen kommer att bli. IFK Mariehamn instiftade också priset Årets Ålänning vilket tilldelades Asumaa. När nu turneringen står för dörren har dock vissa problem uppstått. En domare från Sund har nekats inträde till Lemland på grund av sin härkomst. Ett par lag från Karelen har fått besked att de måste bo i Mariehamn och får bara besöka Lemland under de timmar de har match, sedan måste de direkt åka tillbaka över kommungränsen.

I det som kallas den största och mest inkluderande turneringen har man också infört inträde till matcherna. Föräldrar, anhöriga och åskådare får betala från 150 euro per match, vilket lett till protester. Supportrar till lag från Geta och Föglö har också rapporterats ha problem med att få tillstånd att komma till Lemland på grund av underliggande konflikter kommunerna emellan, dock inga som har med själva fotbollen att göra.

Nej, det är förstås inte sant. Det är ett tafatt försök att sätta fotbolls-VM, som inleds under pompa och ståt i dag, i ett åländskt perspektiv, ett försök att belysa hur absurda verkliga händelser inför VM är. För samtidigt som världens största idrottshändelse drar i gång på andra sidan Atlanten drar Ålands största fotbollsfest i gång här på hemmaplan. 

Det ena sker under starka protester, i huvudsak i ett land där grundläggande demokratiska rättigheter är under starkt tryck från landets president och dess politik lägger sordin på feststämningen. Det andra ger uttryck för vad fotbollens själ och hjärta handlar om. Möten, engagemang, glädje och den oförställda lusten att sparka en boll i nät.

De flesta fotbollsälskare har accepterat att vår favoritsport har och kommer att förändras. Kommersialiseringen, de enorma pengarna i tv-avtal och löner, turneringar som bara växer. Vi kanske inte omfamnar varje del av det, men accepterar att världen inte är densamma som när Pelé charmade Råsunda 1958 eller ens samma som när Maradona dribblade upp halva det engelska landslaget på läktaren 1986.

Men det som Gianni Infantino, världsfotbollens organisation Fifas ordförande, just nu gör med det gröna fältets schack är på väg att döda sportens själ. Hans krypande för Donald Trump, med det vämjeliga ”fredspriset” som lågpunkt, har degraderat Fifa till en lydstat under den amerikanske presidentens narcisism. Infantinos oförmåga att sätta hårt mot hårt när Trumps främlingsfientliga politik sätter gränser för vem som får spela i, döma eller se på VM raserar grunden för VM som en världsomspännande förbrödringshändelse.

I morgon drar Alandia Cup i gång med hundratals elvaåringar som ivrigt springer ut på gröna planer för att spela boll och försöka vinna Ålands största turnering. Allt det som blivit fel med världsfotbollen kommer då att vara rätt på planerna i Mariehamn. Glädjen, ivern och öppenheten inför andra.

Om Gianni Infantinos många vackra ord om fotbollen som ett verktyg för fred och gemenskap faktiskt är något han menar, och inte bara ett sätt för honom själv att berika sig och bygga sin makt, borde han ta in vad Alandia Cup står för. Cupen är en betydligt bättre förebild för framtidens fotboll än Infantinos nye bästis i Vita huset.