Ledare
Hoppfull påsk, önskar ledarsidan.
Unsplash
Hopp är inte naivt, det är en vägran att ge upp
Det finns en dag i den kristna påskberättelsen som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. Inte långfredagen med sitt drama, inte påskdagens triumf, utan stilla lördagen däremellan.
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Efter långfredagens brutala dramatik följer en dag av tystnad och osäkerhet. Lärjungarna sitter bakom stängda dörrar utan att veta om det som hänt har någon mening alls.
Precis som det känns varje dag just nu.
Vi lever i en period där krig präglar våra liv. De blodiga striderna i Ukraina, Gaza och Iran har blivit vardag i nyhetsflödet, och med vardagen kommer avtrubbningen, den farligaste av alla reaktioner. Demokratin är på tillbakagång över hela världen. Tidigare stabila institutioner vacklar. Den internationella ordningen går inte att ta för given längre. Själva sanningsbegreppet är tömt på betydelse.
Man behöver inte vara troende för att hämta tröst i den insikten. Även om mörkret är verkligt får det inte definiera hela ens verklighet. Handlingar spelar roll även när resultatet är osäkert. Hopp inte är naivt, det är en vägran att ge upp.
Petter Lobråten
Det är lätt att känna sig som lärjungarna den där lördagen: instängd, rådvill och osäker på om det finns en väg framåt.
Den kristna påskens berättelse erbjuder ingen enkel tröst. Den handlar inte om att allt ordnar sig om man bara väntar. Långfredagen är brutal. En oskyldig människa dödas på ett oerhört plågsamt sätt, makten krossar det goda, folkmassan vänder sig bort. Lidandet är verkligt. Det bortförklaras inte, rationaliseras inte, tonas inte ner. Den kristna traditionen insisterar tvärtom på att se lidandet rakt i ansiktet.
Det är något att begrunda även för icke-troende. I en värld full av brus är det frestande att vända bort blicken. Att skrolla vidare. Att tänka att problemen är för stora, att den enskilda människans handlingar inte spelar någon roll. Stilla lördagens logik, att ingenting kan göras, är bekväm.
Men den kristna påskberättelsen slutar ju inte där. Den säger att mörkret, hur kompakt det än är, inte måste vara slutet. Inte för att lidande i sig är meningsfullt. Lidande är sällan förädlande. Utan för att något nytt kan bryta fram ur det. Den är ett löfte om att verkligheten är djupare än det vi ser på ytan, att förstörelse inte är slutstationen.
Man behöver inte vara troende för att hämta tröst i den insikten. Även om mörkret är verkligt får det inte definiera hela ens verklighet. Handlingar spelar roll även när resultatet är osäkert. Hopp är inte naivt, det är en vägran att ge upp.
Nu under påskhelgen kan det vara värt att stanna vid det. Inte som en from floskel, utan som ett beslut: att inte låta avtrubbningen vinna, att se lidandet och ändå välja att tro att det går att bygga något bättre. Det kallas hopp och är det finaste vi människor har.
