Hållbarhetsagendan sorterar bort obekväma röster

Den åländska hållbarhetsagendan, som är en lokal anpassning och konkretisering av FN:s Agenda 2030, debatterades häromdagen i lagtinget utifrån ett meddelande från LR.

Det finns befogad kritik mot Agenda 2030 som inte bör viftas bort som konspirationsteorier. Exempelvis kan man se denna som ett steg mot mer överstatlig kontroll via FN, där nationella parlament indirekt pressas att följa globala mål och där demokratiskt inflytande flyttas längre bort från medborgare.

Målen innebär dessutom inslag av omfattande samhällsplanering, styrning av konsumtion, produktion och energi samt ett starkt fokus på omfördelning och reglering. Därför beskrivs den ibland som “socialistiskt inspirerad", i meningen mer statlig styrning av ekonomi och samhälle, med planekonomiska inslag.

Utöver detta ses agendan inte bara som tekniska mål utan också innehållande värderingar så som drivande av vissa synsätt på t.ex. jämlikhet, klimat och social utveckling.

Tydlig vänsterpolitik maskeras på såvis i ett neutralt hållbarhetsspråk.

Åland sticker ut i Finland som ett tydligt exempel på där Agenda 2030 har gjorts till en central styrmodell genom den lokala förankringen i Ålands hållbarhetsagenda.

Ålands politikerkår har genom hållbarhetsagendan sedan kunnat använda densamma som ett redskap för samordning, legitimitet och långsiktig strategi inom vitt skilda områden. När ett gemensamt målramverk blir centralt kan det börja fungera genom att målen används för att motivera nya beslut. Nya beslut stärks å sin sida av att de “ligger i linje med målen” och det leder till att alternativa målformuleringar kan hamna utanför. Resultatet kan på detta sätt bli en cirkulär legitimering, där själva ramverket blir svårare att ifrågasätta. Risken finns att ett starkt, brett accepterat ramverk, som t om benämns som ett bärande samhällskontrakt, minskar utrymmet för verklig politisk pluralism utan att detta tydligt märks.

Vi har själva erfarit hur hållbarhetsagendan kan missbrukas för att förvägra föreningar verksamhetsstöd, och därigenom motverka de demokratiska delmål den säger sig värna genom tillit, delaktighet, inkludering och åsiktsmångfald. I praktiken blir den ett verktyg för att sortera bort obekväma röster.

Och här ligger kärnan i problemet: när ett politiskt ramverk gör anspråk på att vara ett “samhällskontrakt”, samtidigt som det i praktiken begränsar vilka åsikter som får genomslag, då har vi lämnat den öppna demokratin bakom oss, steg för steg, utan att riktigt märka det.

Både konservativt och frihetligt sinnade väljare är med rätta uppmärksamma på och skeptiska till dylika agendor, som främst verkar uppskattas av politiker. För när en agenda blir så omfattande, så normativ och så svår att ifrågasätta, är det inte längre bara politik, det är makt. Makt med socialistisk underton.

Ålands Konservativa Förening Urd