Börsen är inte tom

Krönikan ”Förändring kräver folklig förankring” av Ove Andersson den 23 juni har en del poänger, men lutar sig tungt mot svepande retorik. Decennier av ”politisk dumsnålhet”, en ”jättelik samhällsskuld”, ”desperata” åtgärder – det är känslospråk som signalerar en hållning utan att belägga den.

Att ”börsen är tom” är dessutom missvisande: landskapet har ett driftsunderskott, cirka 28 miljoner för 2025, men en pensionsfond på hundratals miljoner och överföringar via klumpsumma och skatteavräkning på drygt 345 miljoner euro för 2026. Underskott i flödet är inte en tömd förmögenhet.

Och ”devisen” att låta saker rasa innan något byggs nytt antyder ett uppsåt jag tror få politiker skriver under på – mer sannolikt skjuts dyra beslut bara på framtiden, en tröghet som finns i hela västvärlden och knappast är en åländsk konspiration.

Mest fastnar jag ändå i påståendet att vindkraften i Norrhavet ”saknar folklig förankring”. Hur vet skribenten det? Det enda som anförs är att regeringen själv medgett att kommunikationen kunde varit bättre. Men dålig kommunikation säger ingenting om åt vilket håll opinionen lutar – man kan vara dåligt informerad och ändå positiv. Vill man uttala sig om folkviljan behövs något mätbart: opinionsmätning, remissvar, valresultat. Saknas det, är risken att intrycket kommer från insändare och kommentarsfält. Och där skriver bara de som är upprörda – de som är nöjda eller likgiltiga håller tyst.

Det märkliga är att krönikören kräver konsekvens- och finansanalys av regeringen men struntar i den själv. Mandatbegränsning och kompetenskrav slängs fram som självklara lösningar utan ett ord om varför just de skulle hjälpa. Att vindkraften är omdebatterad, det köper jag. Men att göra det till hela folkets vilja är att gå för långt.

För faktagrund i debatten