Åland får inte behandlas så här

Det är bra att riksdagsledamot Mats Löfström reagerade direkt. Det sade han också i plenum när lagförslaget kom till riksdagen: det här måste granskas och rättas till.

Regeringen vill att 20 procent av fastighetsskatten från havsbaserad vindkraft i Finlands ekonomiska zon ska gå till de kustkommuner som ligger närmast projekten. Tanken är enkel: finns verksamheten nära dig, och påverkar den din region, ska en del av intäkterna också komma tillbaka dit. Det är i grunden självklart.

Men så kommer krumbukten. När förslaget väl tar form gäller logiken plötsligt inte fullt ut för åländska kommuner. Gränsen mot Åland undantas uttryckligen. En finländsk kommun som ligger närmast ett projekt kan få del av skatteintäkterna. En åländsk kommun i samma läge kan bli utan den direkta kommunandelen.

Säger man att närhet ska ge del av kakan kan man inte plötsligt låtsas att Åland inte finns. Det är inte likabehandling. Det är geografisk särbehandling.

Där ligger kärnan. Det här må vara juridiskt komplicerat, men i grunden handlar det om en enkel principfråga. Antingen gäller samma princip för alla kommuner i samma läge, eller så gör den inte det. Gör den inte det ska det finnas väldigt goda skäl. Några sådana skäl går inte att se.

Det ska också sägas tydligt: det är inte helt korrekt att säga att Åland inte skulle få någonting alls. En del av statens skatteintäkter påverkar landskapets avräkning. Men det är något helt annat än den direkta kommunandel som närliggande kommuner i fasta Finland föreslås få. Den effekten är inte lokal, inte kopplad till en viss kommun och inte bunden till om ett projekt faktiskt ligger nära de kommuner som berörs.

Regeringen verkar vilja ha fördelarna med en princip, men inte besväret att tillämpa den fullt ut. Man talar om lokal acceptans och regional påverkan när det gäller Finland, men när samma resonemang borde kunna gälla också här blir det plötsligt tyst, krångligt och fullt av undantag.

Så bygger man inte förtroende.

Den gröna omställningen kommer att kräva stora beslut, stora investeringar och en hel del tålamod från människor som berörs. Då duger det inte att staten börjar sortera kommuner i olika högar beroende på var på kartan de råkar ligga. Den som påverkas ska behandlas rättvist. Den principen borde inte vara svår att förstå ens i Helsingfors.

Tycker regeringen att frågan är besvärlig på grund av självstyrelsen eller lagstiftningens konstruktion får den lösa det. Det är regeringens jobb. Inte Ålands.

Det minsta man kan begära är att Finland inte skriver lagar där Åland först syns på kartan när det passar, och försvinner när pengarna ska fördelas.

Det här måste rättas till i riksdagen. Annars säger regeringen något rätt fult mellan raderna: att närhet räknas, men inte om den är åländsk.