Frivilligt naturskydd nu, eller tvång sedan

Redan våren 2024 ställde sig den här ledarsidan bakom förslaget om så kallade AX-reservat. Vi skrev då att man kan ta ett EU-beslut och göra det till något unikt åländskt, och att jägarnas och fiskarnas röst behöver mer utrymme för att miljöarbetet ska förankras. Nu ligger landskapsregeringens nyklubbade strategi för naturskydd och restaurering på bordet, och ambitionen är hög.

I linje med EU:s strategi för biologisk mångfald och Kunming-Montreal-ramverket ska 30 procent av all land- och vattenareal skyddas till år 2030, en tredjedel av det strikt. Det ersätter de tidigare Aichimålen, som inte nåddes i tid. På Åland är i dag omkring 3,6 procent av landet och 4,9 procent av vattnet skyddat. Gapet mot målet är med andra ord enormt. Att förslaget om AX-reservat har överlevt hela vägen in i LR:s strategi är glädjande, men strategin visar också att de svåra frågorna fortfarande väntar på svar.

Först det positiva. AX-reservaten, lanserade av Archipelago Pares och Ålands fiskare och understödda av producentförbundet och skogsvårdsföreningen, vilar på en klok grundtanke: freda de gamla kronoholmarna mot storskalig exploatering som grustag, stenbrott, industriell fiskodling och vindkraftparker, men låt jakten, rekreationsfisket och det småskaliga kustnära yrkesfisket leva vidare. Skydd och bruk i samma andetag.

Det är så skärgården har förvaltats i sekler, och det är så förtroende byggs. Att strategin öppnar för att förslaget kan förverkligas som ”AX-skyddsvillkor” inom gällande lag är visserligen ett steg framåt, men vi hade gärna sett en tydligare vilja att på sikt ge AX-reservaten en egen plats i lagstiftningen.

Men den som läser strategin noga ser tre moln på himlen. Det första gäller frivilligheten, som landskapsregeringen med rätta gör till bärande princip. Problemet är att kraven delvis redan är bindande. EU:s restaureringsförordning är gällande lag med fristtrösklar år 2030 och år 2050, och om Finland brister där väntar en överträdelseprocess. Nås därutöver inte målen i mångfaldsstrategin kan ytterligare tvingande lagstiftning tillkomma, och även den skulle då gälla på Åland.

Med ett så stort gap kvar att överbrygga är frivilligheten inte ett alternativ till kraven, utan vårt enda sätt att själva styra hur de uppfylls. Den insikten måste kommuniceras rakt och öppet, annars blir fallhöjden stor.

Det andra molnet är fördelningen visavi Finland, som ännu inte är fastslagen. Finland svarar inför EU, men hur bördan delas mellan stat och självstyrelse avgörs i förhandlingar. Eftersom flera arter och naturtyper inom Finland i praktiken bara finns på Åland, och de åländska vattnen utgör en femtedel av landets havsareal, finns en uppenbar risk att Åland får bära oproportionerligt mycket av Finlands åtaganden. Vem förhandlar för vår räkning, och med vilket mandat? Detta är en självstyrelsefråga av rang.

Det tredje molnet känner vi igen från 2024: misstron. Ledarsidan varnade då för att förtroendet för EU och landskapsregeringen var naggat i kanten i jakt- och fiskeleden, och inget tyder på att såren har läkt. Att endast sju remissvar inkom i strategins andra remissrunda borde mana till självrannsakan. Förankring byggs inte i referensgrupper av redan engagerade, utan i mötet med dem som lever av och i naturen.

Ledarsidans slutsats står sig från 2024. AX-reservaten visar att ålänningarna själva kan formulera ett naturskydd som förenar EU:s krav med skärgårdens traditioner. Nu gäller det att landskapsregeringen ror förslaget i land innan Bryssel hinner före.