Maria är född och uppvuxen på landet, till en början i Håbo-Tibble innan familjen flyttade till en större gård när Maria var i elva-tolvårsåldern. Djurintresset hos föräldrarna var stort och snart hade även Maria och hennes syster alla typer av djur. Maria vistades mycket med sin pappa i stallet. Att hästar skulle bli hennes yrkeskarriär slog hon dock ifrån sig. Tidigt förstod hon att ifall man jobbar med hästar i träning finns också risken att förlora sina älskade hästar. Hennes pappa höll på med trav, mamma med islandshästar och för Maria själv handlade det också om ridhästar.

–  Jag gick tidigt över till stora hästar.

I gymnasiet i Västervik ville hon läsa alla kurser och blev till och med inkallad till rektorn för att hon upptog lärarnas resurser. Hon ler åt anledningen.

–  Jag skippade lunchen två dagar i veckan för att kunna läsa både franska och spanska.

Efter gymnasiet blev det sjukgymnastprogrammet i Linköping. Dit kunde hon pendla från familjegården. Naturligtvis tog hon då även en del kvällskurser för att dämpa sin kunskapstörst. Maria lyfter fram sjukgymnastutbildningen som en jättefin utbildning där det handlade om att både förstå människorna och samhället, om allas olika förutsättningar och hur det påverkar vår hälsa. Hon beskriver hur de som gick sjukgymnastutbildningen antingen hade en vårdingång eller i en idrottsingång till yrket.

– Vad behöver en människa? Våra fysiska och sociala behov!

Dessutom fick hon uppleva gruppens roll i lärandet – förmågan att arbeta i grupp.

– Där fick jag lära mig att luta mig tillbaka. Att gruppens styrka är starkare än individens. Ett problembaserat lärande. Det var nyttigt!

–  Människor är flockdjur, säger hon bestämt.

Studerade ivrigt

När hon väl började jobba som sjukgymnast fortsatte hon sin kunskapsinhämtning. Hennes studier fortgick på olika plan i allt från att studera internationella relationer till att ta jaktprov. Hon började dessutom träna friidrott, men insåg snart att hon var lite för gammal och blev tränare istället. Under uppväxten var det hästarna och ridningen som hade tagit hennes mesta tid. Parallellt med ridningen som ger mest styrka, blev det långa hundpromenader, ofta en timme innan skolan.

Mycket av sin arbetstid har hon tillbringat i varmbassänger.

– Helt fantastiskt! Jag var 23 år när jag blev färdig sjukgymnast och fick bada på arbetstid, säger hon leende.

I yrket handlar det på många sätt om att förebygga och behandla funktionsnedsättningar.

–  Som sjukgymnast jobbade jag med sådana som hade tidiga och tidigt förväntade skador. Det kunde handla om att följa med på hela resan, från att någon var liten till transitionen till ungdom. Och sedan hur åldrandet är för dem.

Numera har titeln sjukgymnastyrket bytts ut till fysioterapeut. Maria lyfter fram benämningen terapeut. Det terapeutiska tänket. Och hur man i yrket ofta möter människor i kris. Hon understryker förmågan att lyssna på patienterna. Att kunna vara tyst.

–  Det är då det kommer.

Hon menar att man har mer att luta sig mot i humanvärlden, jämfört med i djurvärlden eftersom den är mer evidensbaserad.

–  I humanvärlden finns det redan material att tillgå.

Hela tiden jobbade hon inom den offentliga sektorn.

–  Det var jätteroligt. Jag jobbade med det i nästan tio år, plus somrarna när jag studerade.

Hon bodde i Oskarshamn fyra år efter sjukgymnaststudierna men kunde pendla till familjegården och åkte dit ofta. Även om hon inte alltid har haft egna hästar, har hon ändå haft andras i träning.

Maria har också alltid sökt till högre utbildningar, och det var därför ingenting märkligt med att ta sig an veterinärutbildningen. Hon tänker inte i tankar om fem och ett halv år, som utbildningen förvisso är. Dessutom kommer hon från en akademisk familj där bägge föräldrar är veterinärer.

–  Jag hade tänkt ta ett halvår och studera på distans. Jag meddelade chefen att jag ville ha tjänstledigt, men det blev inte sex månader utan fem och ett halvt år.

Flytt till Uppsala

När Maria började på Sveriges Lantbruksuniversitet innebar det förstås en flytt för henne till Uppsala. Hon fick se till att ordna med nya hemmiljöer för såväl hästar som myskankor.

–  De fick fina hem. Det var en omställning, men det var absolut värt det. Jag trivdes i Uppsala!

Innerligt beskriver hon det fantastiskt intressanta man får ta emot på veterinärutbildningen.

–  Helt makalösa människors kunskaper. För dem är det ju så enkelt, så självklart.

Maria lyfter fram att det inte spelar någon roll vilken typ av djur det handlar om, att det kan vara känsligt när djur blir sjuka även om det handlar om nyttodjur. Nu i jobbet på förvaltningsnivå ser hon hur det påverkar människor på olika sätt.

–  Åland har en speciell förvaltning. Här finns något som jag har eftersträvat länge.

Hon pratar om en delaktighet, om medborgarinitiativ. Själv blev hon tidigt aktiv politiskt. Eller snarare beskriver hon att hon var en politisk aktivist. Maria var engagerad inom Feministiskt initiativ i en tid då mycket handlade om att påverka de etablerade partierna.

–  Vi byggde partiet då.

Maria var även kandidat till Europaparlamentsvalet 2014 och satt som ersättare under mandatperioden som följde. 2018 var hon dessutom uppställd som kandidat på Feministiskt initiativs riksdagslista.

Det är högst osäkert om hon kommer hon att bli politiskt aktiv igen, i så fall när hon blir pensionär.

–  Vi gjorde inte allt, men gjorde väldigt mycket. Vi lyfte glastaket. Unga kunde känna att de kunde vara delaktiga. Vi skapade möjligheter, ramverket.

En strävan efter rättvisor och jämlikhet lyser igenom. Efter att ha gått sin vårdutbildning till sjukgymnast och ha börjat jobba mot det offentliga, krockade det hon hade lärt sig i skolan med verkligheten – i det att man ska behandla alla lika.

– Jag jobbade då som nu med samhällets mest utsatta människor. Nu är det djur.

Hon återkommer till det hon uppskattar med Åland. Den tillitsfullhet hos medborgarna. Att man litar på myndigheterna.

–  Ålänningar är drivna människor. Man vågar när det finns stabila förutsättningar, säger hon övertygat.

Komplex tjänst

Att det blev Åland var egentligen ingenting konstigt. Hennes mormor kom från Finland, från Kyrkslätt, där också en stor del av hennes mormors släkt finns.

– Mamma var ensambarn så hennes kusiner är som syskon. Vi har också varit här på Åland, och jag har varit här i omgångar och bland annat gjort praktik på Nyan. När jag var ny veterinär jobbade jag på Smådjurskliniken i Godby. Och min syster bor här.

Hon lyfter fram drivna kvinnor, som Rosalie Palmer som tidigare drev Smådjurskliniken, och även den kvinna som drev en mindre klinik i Gnesta där Maria jobbade innan hon sökte sig till Åland. Där och då blev det hästar igen, eftersom det handlade om ett stuteri. Men hon hann också jobba som distriktsveterinär.

–  Och så dök det här upp!

Hon beskriver en tjänst som är unik och med ett arbetsinnehåll där inte ens sådär 20 år av veterinärerfarenhet skulle hjälpa.

–  Det bara Åland som har de här lagarna, behörigheten och tillsynsansvaret. Det lär man sig inte på någon veterinärutbildning. Det är komplext. Jag såg potentialen att lära mig något nytt.

Hon kommer plötsligt in på sin mormor. Känslosamt berättar Maria om henne. Hon dog tidigare i år. Även hon såg till att utbilda sig och jobbade som offentligt anställd. Som pensionär skrev hon in sig på Helsingfors universitet för att doktorera och för att få gå på intressanta seminarier.

–  När jag var politiskt aktiv och skrev någon text skickade jag den via mormor för korrekturläsning. Min mormor var mycket mer intelligent än jag. Och hon gav kritik när hon visste att jag kunde ta den. Hon stöttade mig mycket mer än vad hon stöttade idéerna. Hon visste att hålla käften när det behövdes. Sedan kunde hon efteråt säga vad hon tyckte.

–  Hon kunde vara jättehård, men inte så där att hon skulle styra mig.

–  Hon har alltid funnits där som en trygg punkt.

Kan göra ingenting

Maria inser att hon kanske borde lära sig att luta sig lite tillbaka. I samma veva berättar hon att det inte är omöjligt att hon ändå bara måste anmäla sig till en kurs i högre utbildning, som en master i fysioterapi. För även tidigare har hon studerat och jobbat parallellt. Nyligen stukade hon foten och var tvungen att ta det lite lugnare och hon hävdar att hon faktiskt kan vara sysslolös emellanåt.

–  Jag kan stänga av telefonen och sätta mig på en klippa och göra ingenting.

Det är ändå fulla veckor hon beskriver med aktiviteter de flesta kvällar, med allt från ridning till hundträning och inbokade middagar. Hon har två hundar, bägge Golden retriever, och nu är det dags för en nybörjargrupp för ettåringen.

–  Det är riktigt kul!

–  Femåringen är med på allt, gillar att träna men kan också ligga på soffan och är helt okej med det.

Hon fick sin första Golden retriever när hon var elva år gammal. Allt började en gång när hon följde med sin pappa till ett stall och träffade en gammal hund.

–  Som var ful, tjock och hade liggsår.

Men där och då blev hon kär i rasen.

Arbetet hon har nu är ganska teoretiskt. Det bryter hon gärna med just hundträning.

Nu har hon också börjat rida. I Sverige har hon dessutom ett litet föl som hon nyligen har tillbringat några veckor hos. Ett föl som lite av en slump blev hennes genom att det blev ett sto över från embryotransferverksamheten.

–  Jag lånade ett sto som ingen ville ha. Jag tog henne och seminerade henne.

Eftersom det var tvillingar, och hästar inte bör ha tvillingföl, var Maria tvungen att klämma den ena tvillingen. Men den hon försökte klämma klarade sig gång på gång. Och det slutade med att det blev just den som överlevde och till slut blev det föl som fick namnet Certainly.

–  Nu behöver hon vila från mig, säger Maria och beskriver de intensiva veckorna tillsammans.

Nu är prövotiden som veterinär vid Ålands landskapsregering över och Maria har tackat ja till en fast tjänst. Hon återkommer till att det åländska samhället är välfungerande och demokratiskt med korta beslutsvägar och där medborgarna har insyn i det som sker. Hon kommer in på vad det motsatta kan innebära.

–  Vi är kollektiva människor och mår inte bra av att se orättvisor. Alla mår illa av det.