Idéer finns det gott om hos Bror Myllykoski. Även om han nu går i pension så kommer han inte att lägga sig raklång i solstolen eller sträcktitta på Netflix-serier. Nej då, frun Siv Eliasson-Myllykoski och han går på vattengympa flera gånger i veckan och promenerar med pudeln Rosie flera gånger om dagen. Dessutom motionssimmar han regelbundet. Han hoppas också att få mera tid för barn och barnbarnen, men sedan var det ju det här med frivilliga sjöräddningen och så de andra intressena utöver simningen då.
– Jag gillar att ha sysslor. Det håller mig i gång och pigg, säger Bror Myllykoski.
Och visst ser han pigg ut, trots att han nu går i pension från sitt senaste jobb som verksamhetsledare för Föreningen Norden. Ett jobb som han beskriver som oerhört givande på många sätt.
– Det är så viktigt att man värnar om samarbetet inom Norden, säger han.
Intresset för samarbete i de nordiska länderna väcktes via hans resor utanför Åland.
Samarbete verkar vara ett nyckelord för Bror Myllykoski, som genom alla sina många, aktiva år har engagerat sig i både föreningar och frivilligarbete.
Han har lätt att engagera sig, vara nyfiken och villig att lära sig nytt.
Han berättar stolt att Föreningen Norden startades år 1919 och i år firar Föreningen på Island 100 år, Pohjola Norden firar 100 år 2024 och 2020 firade Åland 50 år.
– Vi har nationell status och vi deltar i Nordiska Rådet som sakkunniga, berättar han stolt.
Hälsa, idrott och rörelse
Hälsa, idrott och rörelse har genomsyrat hela hans liv och han utbildade sig till idrottsinstruktör och ungdomssekreterare på Solvalla idrottsinsitut i norra Esbo, åren 1975-77.
– På den tiden var det en privat skola och intill låg Noux nationalpark. En otrolig vacker nationalpark. Det fanns en slalombacke och där väcktes mitt intresse för slalom, säger han.
Ett intresse som senare ledde till ett långt samarbete mellan honom och Sundqvist Buss, där han hoppade in som reseledare för skidresor till Romme Alpin. Ett samarbete som varade mellan åren 1980-2000.
– Sundqvist Buss var först med att ordna gruppbussresor till Romme Alpin. På den tiden var Romme Alpin ett litet, familjeägt företag. Det var ”win win” för alla i bygden. De som jobbade inom jordbruket, kunde jobba som pistvakt under vinterhalvåret.
Direkt efter studierna fick han en timlärartjänst som gymnastiklärare på sjömansskolan, sjöfartsläroverket och Ålands tekniska skola, som det hette på den tiden.
– Jag var nästan yngst. Alla elever var ju nästan äldre än jag. På den tiden var gympan frivillig på sjöfartsläroverket.
Varifrån kom intresset för simningen?
– En tillfällighet egentligen, säger han.
Familjen flyttade från Sund då han var ett år, till Badhusgatan nära Idrottsgården. Han kunde följa med bygget av simhallen utanför sitt fönster och 1968 invigdes simhallen. Fram tills dess hade han sysslat med fotboll.
– Viking Granskog skjutsade oss killar till olika matcher och det var nog upptakten till hela IFK:s juniorfotboll. Att den blev så bred på den tiden.
Varför blev det simning och inte fotboll?
Han berättar att han blev nyfiken på simningen när nya hallen invigdes. Han hade precis lärt sig att simma och gick med i en juniorgrupp. Han var då tolv år.
– Det var en bra sammanhållning i gruppen och bra ledare. Att vara i ett lag ger vissa erfarenheter. I individuella idrotter så är det mot dig själv du presterar.
En annan erfarenhet, menar han, och därför blev det simning.
– Jag var egentligen en ganska dålig simmare, säger han.
Varför då?
– Ja, jag hade precis lärt mig att simma.
Men han fortsatte att träna målmedvetet.
– Simning är en högintensiv idrott, som längdskidåkningen. En fördel med simningen är att det är en skonsam idrott. Man får inga förslitningsskador som till exempel i fotbollen. Du kan hålla på med simning långt upp i åldrarna. Det finns egentligen ingen övre gräns, lite som i orienteringen, fortsätter han.
Bror Myllykoski berättar en liten anekdot om en kvinna som deltog i Masters-VM i Stockholm då han var internationell simdomare.
– Det var damer 95 år frisim. Hon hade precis fått in sina två barn på ålderdomshemmet och hon var så glad för nu kunde hon satsa helt och fullt på sin simkarriär.
Han berättar att det har hållits två öppna finska Mastersmästerskap på Åland. Båda i Godbyhallen. Där tävlar man från 25 år och uppåt.
Med träningen kom framgångarna
Han hade flera medaljplatser i både SFI-mästerskap och finska mästerskapen och en tid hade han i princip samtliga åländska rekord. I SFI-mästerskapen tog han guld, silver och brons. Hans favoritsträckor var 200 meter medley och 800 meter frisim. I finska mästerskapen i Björneborg var hans främsta placering fjärde plats i 800 meter frisim.
Han simmade i princip allt, som han själv uttrycker det, men han säger samtidigt att:
– Jag är lite mera långdistansare. När jag började tränade vi en dag i veckan. Sedan trappades det upp successivt.
När han tränade som mest var det sex dagar i veckan.
Blev det aldrig för mycket?
– Nej, det skulle jag inte säga. Visst var det tufft många gånger, men det hörde till, säger han.
Har det hänt något i simbassängen i tävlingssammanhang?
– Tjuvstartat har man nog gjort någon gång, men inte med vilje. Det är mycket nerver vid start och någon rycker till, reagerar och så reagerar man själv på det, säger han.
Men har du lyckats hålla dig lugn i tävlingssammanhang?
– Ja, jag beskrivs som en lugn person, säger han lugnt.
Ganska snart började han själv träna de yngre simmarna.
– Ett sätt att ge tillbaka något till idrotten som man själv har fått uppleva, säger han.
Sim-VM i Rom
Simningen har hängt med hela tiden som en röd tråd genom hans yrkesverksamma liv.
Under åren 2008-2012 var han internationell domare i simning. För att bli uttagen till det behöver man ha vissa meriter och utbildningar, vilket han hade.
Varje nation får högst ha fem domare och Bror Myllykoski valdes ut till att bli en av dem som fick representera Finland i internationella sammanhang och tävlingar.
– Jag fick förmånen att åka ut på flera Europamästerskap, bland annat; Kroatien, Tyskland, Frankrike, Polen, Sverige och Danmark.
Det minne som lyser starkast är när han fick representera Finland i sim-VM i Rom 2009.
– När jag representerade Finland, så hade det bara varit två innan mig. Jag var den tredje domaren genom tiderna att representera Finland i VM. Den senaste var 1994. En anrik simanläggning, som var uppgraderad, 22.000 på läktarna och en väldigt idrottskunnig publik.
”Ett starkt minne”, som han själv beskriver det.
Andra intressen och uppdrag
Efter utbildningen i Solvalla simmade han fortfarande lite, men han började också att bowla. Några av de äldre simmarna hade börjat och nyfikenheten väcktes och han ville prova han också. Han fortsatte och det resulterade i olika rekord och att han blev åländsk mästare. Senare blev han även representant för Ålands bowlingförbund.
En höjdpunkt från bowlingen var landskampen mellan Åland och USA 1987. Något som man i Finland stod lite oförstående till och tyckte att det borde vara mot Finland de skulle spela och inte mot Åland. Det uppstod en viss förvirring, menar Bror Myllykoski. Men USA svarade Finland med att ”Vi kommer till VM – där spelar vi mot Finland” och landskampen mellan Åland och USA blev av.
– När vi mötte truppen från USA i Stockholm, så hade de aldrig åkt färja tidigare. De var helt lyriska, berättar Bror Myllykoski.
Det hela blev så lyckat att USA bjöd in till ett returmöte i Wichita, Kansas år 1989.
– Jag fick lämna återbud, för vi skulle få vår första dotter. Det kändes stort med vårt första barn, säger han.
Som en röd tråd löper de olika förtroendeuppdragen och ledaruppdragen. Han har hunnit med mycket, Bror Myllykoski, och han är stolt över sina och sina kollegors insatser. Han ser tillbaka med detaljrikt minne och struktur.
Han var med som initiativtagare till både Mariebad och Godby simhall. Mest involverad var han i Godby simhall, som han stolt berättar att det är VM-status på.
– Den är erkänt snabb. En av Finlands snabbaste 25-metershallar, säger han.
Detaljerna till Godby simhall har han själv varit med och tagit fram, såsom ljudhögtalare under vattnet och speglar så att man kan hålla koll på sin simteknik.
Varför högtalare under vattnet?
– Det blir många timmar under vattenytan när man tränar, säger Bror Myllykoski med ett leende på läpparna.
Han har skapat ett stort nätverk med kontakter både inom Norden och i andra delar av världen. Han minns specifikt resan till världens största äventyrsbad inomhus, i Calgary, Kanada år 2005.
– Det var enormt. En 470 lång rutschkana och ett fritt fall på drygt 30 meter.
Testade du något?
– Jo, det mesta, säger han och lyser upp.
– Jag testade fritt fall. Det var som en lucka och så ”plopp”, så föll man rakt ner i en ränna.
Han må se lugn ut och vara lugn, men sug efter äventyr och spänning verkar inte saknas.
Hur var det med Alandia cup?
– Tom Liljeblad, då idrottsinstruktör i Mariehamn, Styrbjörn Oskarsson fotbollsspelare och fotbollsfantast och jag såg att det fanns ett behov av en cup. Vi startade Alandia cup i augusti 1978 med fem lag, då det ännu fanns begränsat med fotbollsplaner. Följande år flyttade vi det till den veckan det är nu, veckan innan midsommar. Det är nu 20 år med organisationen Alandia cup, säger han.
Familjen, fritid och pension
Nu när Bror Myllykoski går i pension ser han fram emot tid med barn och barnbarnen och sitt intresse för filateli. Men helt kommer han inte att lämna frivilligarbetet. Han har gått med i frivilliga sjöräddningen.
– Man får lära sig så mycket; navigering, mörkerkörning, bogsering.
Han var lite fundersam om han kanske var för gammal för att de skulle vilja ha honom med. Han ringde sjöräddningen och frågade om de ville ha med ”en sådan gammal gubbe som honom”.
– Jo, jo, det är bara att komma, sa de berättar Bror Myllykoski.
Har någon av dina barn sysslat med simning eller idrott?
– Alla har jobbat som simlärare. Äldsta dottern Sandra spelade fotboll och de två yngsta döttrarna Janina och Linda har varit aktiva tävlingssimmare. Linda började, som jag med fotboll, men sedan så blev det simning i alla fall.
Vilka är dina höjdpunkter i livet?
– Barnens födsel, Calgary och sim-VM i Rom.
Vad gör dig upprörd?
– Orättvisa
Vad gör dig ledsen?
Han funderar lite på att frivilligarbetet inte längre har samma status som det hade förut. Att det har ersatts med betalda ledare.
– Det blir inte riktigt samma sak. Det blir inte riktigt samma engagemang och passion.
Hur ser du nu framåt?
– Att jag ska få mera tid med barnen och barnbarnen, kanske en vandringsresa. Lite mera spontant göra det man känner för.
Och på tal om spontanitet, hur var det nu med den där idén med badbyxor till fotograferingen?
– Ja, jag skulle vilja göra ett sådant där Kalle Ankahopp. Något roligt!
Och visst kan man ana den där lekfullheten i honom, Bror Myllykoski. Öppenheten att upptäcka nytt, som har fört honom på många intressanta uppdrag. Nyfikenheten att prova på och ge sig ut i nya uppdrag. Och modet att våga ge sig in i det som uppstår.
