En vacker dag mitt i maj anlände jag till Svalbard. Jag hade råkat svarat ”ja” på erbjudandet att ta sista platsen på en expedition till denna mytomspunna plats. Det var ett snabbt beslut jag aldrig kommer att ångra och som har gett mig fantastiska minnen för resten av mitt liv.

Upplägget var sådant att fotografen Erik Malm och filmaren Tony Meyer hade arrangerat en resa för Eriks projekt ”Dedicated Life”. De hade chartrat fartyget ms Freja och sålde ut platser till andra fotografer som var intresserade av att uppleva Svalbard och förkovra sig i sin fotografering. ”Detta är ingen turistresa” betonade Erik. Till resans innehåll ingick föreläsningar om hur man kan bygga en story med sina bilder samt redigera, bygga upp en film för Youtube eller annan mediekanal. Hela resan var späckad med fantastiska upplevelser och var mycket lärorik och utvecklande.

Fler isbjörnar än människor

Första dagen tillbringades i Longyearbyen – Svalbards huvudstad, där största delen av befolkningen på totalt 3.000 människor bor. Som stad är den ganska blygsam och går snabbare att bekanta sig med än till exempel Godby. En huvudgata med butiker och en handfull restauranger samt en par hotell. Vill man gå utanför stadsgränsen är det inte tillåtet utan beväpnat sällskap. Isbjörnen, som i princip är det enda djuret på jordklotet som jagar människa som föda, har resten av Svalbard som sina jaktmarker. Det lär ska finnas mer isbjörnar än människor på Svalbard, även om initierade människor berättade att det var mer än skröna och gäller ett större område inom Norra Ishavet.

Före jag ankom till Svalbard visste jag att det kunde finnas praktejdrar i fjorden vid Longyearbyen. Mycket riktigt. På stranden satt en grupp ejdrar. Bland dem – flera par praktejdrar. Jag närmade mig sakta och försiktigt, tog tid på mig och utan att störa dem kom jag på ett femton-tjugo meter ifrån dem. Fantastiskt. Första dagen på Svalbard och min första förhoppning på resan var uppfylld. Tillsammans med ejdrarna fanns det även prutgäss, vitkindade gäss, skärsnäppor och andra fåglar. På vägen tillbaks till hotellet lyckades jag även fotografera den enda sångfågeln som bor på Svalbard – snösparven.

Följande dag gick vi ombord på ms Freja, vårt hem de kommande tio dagarna. Ms Freja var ursprungligen byggd för att serva fyrar, men har på senare tid fungerat som forskningsfartyg och expeditionsfartyg. Vi gick med god fart rakt söderut. På flyget från Tromsö kunde jag se att det fanns gott om drivis hela vägen till Svalbard. Det i sin tur gjorde det lite svårare att hitta vårt huvudvilt – isbjörnen. Om det är ont om is befinner de sig ofta vid iskanten eller stranden, men nu kan de vara var som helst ute på isflaken på säljakt.

Fjällrävar på kullarna

04.30 på morgonen. Någon bultade på dörren till hytten och ropade ”Polarbear”. Alla smög snabbt, men samtidigt så försiktigt och ljudlöst som möjligt upp på däck. Där på långt håll, minst två kilometer från fartyget, kunde vi se något gräddgult som närmade sig. Min första isbjörn! Den gick lugnt, snett mot fartyget. Plötsligt ändrade den riktning och fortsatte parallellt med fartyget på cirka en kilometers avstånd. Jag fotade och filmade den med en av Svalbards 2.000 glaciärer i bakgrunden och var alldeles lyrisk. Björnen fick en ofrivillig simtur då isen brast under honom. Han tog sig upp och skakade av sig vattnet bara för att oförskräckt fortsätta sin vandring på jakt efter de sälar vi kunde se på isen framför honom. Vi låg stilla med vårt fartyg i flera timmar tills isbjörnen slutligen vandrade bort.

Vi fortsatte vår resa och nådde den polska forskningsstationen i Hornsund. Eftersom ryktet sade att det kunde finnas fjällräv i trakten av stationen gick jag upp på kullarna i närheten tillsammans med en beväpnad livvakt och en par spanjorer. Inom loppet av en timme hade vi sett fem olika individer både nära och på avstånd.

Bada balja på akterdäck

Följande morgon vaknade vi upp vid Hornsund. Solen sken och havet låg som en spegel. Fantastiska vyer, helt underbart vackert. Vi puttrade runt i våra ”zodiacs”, gummibåtar av ribbåtstyp med 40-50 hästkrafters motorer, och tog in fågellivet och den vackra naturen. Däremot hade vi varken kontakt med isbjörn, valross eller säl.

På kvällen kunde jag bada balja på akterdäck med några av min nya spanska vänner. De bjöd på en whiskey med 10.000 år gammal glaciäris som vi fiskat upp. Vi tog även en öl tillsammans, oss nyblivna polare emellan – en så kallad ”polaröl”. Jag lyckades även övertyga samma spanjorer att göra, inte ett utan tre ”polar plunge” där vi hoppade i, bland isflaken, från däck och fick uppleva det salta kalla vattnet. Kul – i synnerhet för eldiga spanjorer! Mycket bra gäng och bra stämning ombord!

Följande dag stävade vi mot Van Keulen Fjord. Väl där träffade vi på en isbjörnshona som var märkt med en gps-sändare runt halsen. Hon vaktade sitt hål ungefär 200 meter från oss i väntan på att en säl skulle dyka upp och låg där timme efter timme. Under tiden lyckades vi upptäcka en par belugor, vitval, som korsade den spegelblanka fjorden.

Ögonkontakt med en isbjörn

Vinden vände och blåste upp. Vi valde att gå norrut mot Prins Karl Forland, bort från drivisen som nu kom söderifrån. Vi körde hela natten. Ms Freja rullade duktigt. Allt som inte redan var på golvet hamnade där ganska snabbt. Min spanska hyttkamrat gjorde åtskilliga besök på toaletten under natten och många andra med honom. Jag klarade mig bra, förutom kramp i båda vaderna.

Klockan var 04.20 då vi hörde någon bulta på hyttdörren. ”Polar bear approaching ship”. Med rutin som en brandman gled jag snabbt i de varma kläderna, tog på mig kamerautrustningen och vips var jag effektivt och tyst på däck. Isbjörnen, en hane på fyra-fem år, närmade sig iskanten med raska kliv. Han gick snett mot båten och låtsades vara helt oberörd. Gäspade, tittade sig runt, luktade i luften. Väl framme vid iskanten valde han att gå mot oss i stället för bortåt. Steg för steg närmade han sig. Han smakade på vattnet med tungan. Stoppade sedan ner hela huvudet i vattnet som för att se vad som sker under ytan.

Han fortsatte fram till fartyget, fortsättningsvis ointresserad, samtidigt som man kan se honom tänka ”Ett skepp kommer lastat! Vad med …?” Han föreföll undersöka sina förutsättningar att komma ombord. Gick förbi fören på båten, ställde sig upp på bakbenen och reste sig i sin fulla ståtliga längd. Gick tillbaks till babord sida, ut på isflaken bredvid båten. Nosade, luktade, vädrade. Smakade på luft och vatten igen och igen. En välvuxen hane i sina bästa år. Tillsynes frisk och välmående, på någon meters avstånd.

Han såg mig rakt in i ögonen. Helt fantastiskt! Att få uppleva detta. Jag får ståpäls av att bara tänka på det. Vi valde att långsamt backa bort och bara driva längs med iskanten. Han följde oss lugnt och stillsamt innan han knallade vidare. Otroligt fascinerande!

Valrosshona med unge

Efter frukost observerade vi en valross några hundra meter bort. Det var en lugn disig dag och vi sjösatte zodiakerna. Vi närmade oss valrossen genom drivisen och stannade på betryggande avstånd. Det visade sig vara en hona med sin unge. Man kunde se ungen suga mjölk från mamman. De kan vara mer skygga då de har ungar och ibland till och med lite aggressiva. Vi valde att fota dem på avstånd och började paddla därifrån för att lämna dem i fred. Då gled honan av sitt isflak och med ungen i släptåg dök hon upp bara 20 meter från vår gummibåt. Nyfiket simmade de snett närmare, dök, kom upp än närmare och gjorde en halvcirkel runt oss. Mamman försökte lite styra den ”lilla” krabaten från oss för att sedan på nytt dyka och försvinna in bland isflaken. Med stora ögon ser vi saligt på varandra – hände det där på riktigt!?

Följande dag då vi var ut och puttrade med våra zodiaker träffade vi på en lika nyfiken skäggsäl och flera ”lass” med valrossar som låg på isen och pruttade. Då vinden låg lite fel kändes odören mycket starkt.

Plötsligt dök det upp en fena bland isflaken. En val! Sannolikt en vikval som jagar fisk längs med iskanten. Vi stannade, i vanlig ordning på behörigt avstånd, och såg den komma upp till ytan. Där blåste den ut vattendimma och tog tre till fem nya andetag innan den dök igen. Efter ett bra tag började vi igen paddla bort för att lämna den ifred. Då vi kommit ett tiotal meter dök den upp bland isflaken, kanske femtio meter bort. Den dök, kom upp igen, denna gång med fenan riktad rakt mot vår gummibåt. Knappt 15 meter bort dök den igen. Tankarna gick till filmen ”Hajen” och jag kunde höra musiken spelas i mitt huvud. Just bakom akterspegeln såg jag den passera under vattnet då något vitt från den lyste upp genom vattnet. Det kändes som om vi såg rakt in i varandras själar! Den bröt ytan bara knappa fem meter bort och upprepade manövern på nära håll bara för att försvinna i djupet då den stillat sin nyfikenhet.

Överväldigad och tacksam

Enligt vår guide Jens, som guidat turer på Svalbard i över 20 år, är det ytterst ovanligt att få uppleva detta. Isbjörnsupplevelsen bredvid fartyget hör till hans topp tre upplevelser. Att dessutom valross med unge samt val valde att komma så nära oss finns nästan inte. Då har jag inte ens berättat om den vackra sälen som nyfiket slog lovar runt vår båt eller de vackra lunnefåglarna.

Överväldigad, ödmjuk och tacksam lämnade jag denna fantastiska del av världen bakom mig för att få njuta av den välkomnande våren hemma på Åland.

Daniel Eriksson