Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Det närmar sig val. Redan i helgen går svenskarna till valurnorna, om ett halvår är det Finlands tur, och om lite drygt ett år är det dags även här hemma på Åland.
Som konsument av svensk media har det varit omöjligt att undgå händelserna, utspelen och debatterna inför helgens val. Och ju mer man tar del av, desto tydligare framträder ett mönster som håller på att bli lika självklart som demokratin själv: att ingen, någonsin, verkar ha haft fel om någonting.
Det är ett ständigt duckande och ett lika ständigt bortförklarande, med samma inövade fraser. Ett pågående konststycke i att prata länge utan att säga något – och en genomgående vägran att bara, för en gångs skull, säga: det här blev fel.
Inom politiken verkar alla tro att ett erkännande av ett misslyckande är detsamma som politiskt självmord. Väljarna, tänker politikerna och strategerna, straffar svaghet. Så i stället för att ta ett steg tillbaka och säga ”det här gick snett, nu provar vi det här i stället” skickar man fram omformuleringar, syndabockar och lite vad som helst bara för att slinka undan.
Men där tror jag att de gör en missbedömning, och att de underskattar väljarnas intelligens. Att öppet kunna konstatera att något inte blev bra, erkänna att man hade fel och vara beredd att ändra kurs behöver inte ses som ett nederlag. Tvärtom kan det vara ett sätt att visa ansvarstagande och skapa förtroende.
Ålandstidningen
Demokrati handlar förstås om att alla ska få göra sin röst hörd. Men den bygger också på en annan, mer obekväm insikt: att ingen sitter på facit. Därför måste idéer få mötas, prövas och brytas mot varandra. Och när verkligheten sedan visar att en väg var bättre än en annan krävs modet att erkänna det och tänka om. Att man både har och gör fel på vägen hör till, precis som med allt annat i livet.
Det borde vara självklart för alla. Men när politikerna väl börjar slåss om väljarnas röster är det som om just den insikten är det första som glöms bort.
Demokrati handlar förstås om att alla ska få göra sin röst hörd. Men den bygger också på en annan, mer obekväm insikt: att ingen sitter på facit
Kevin Eriksson
När den åländska valrörelsen snart sakta börjar ta form får man därför hoppas att vi slipper allt det där. Åland är litet nog för att politiken fortfarande ska kunna vara personlig, för att väljare och valda ska kunna mötas öga mot öga – och just därför borde vi ha bättre förutsättningar än de flesta att bygga en politisk kultur där ett ärligt ”det här blev fel, och jag tar ansvar för det” möts med den respekt det förtjänar i stället för att bestraffas som ett svaghetstecken.
Kanske är det till och med så att det är vi väljare som måste gå före, genom att belöna ärlighet i stället för polerad ofelbarhet. Det finns alla möjligheter för någon att prova och på Åland borde det, om någonstans, kunna gå.
