ÅHS får inte chansa med den palliativa vården

Det är svårt att tänka sig en vårdform som väcker starkare känslor än den palliativa. Många har varit där. Suttit bredvid en säng, hållit en hand, fått kaffe av en skötare och försökt förstå att tiden snart är slut.

Därför är det inte konstigt att beskedet om att ÅHS (Ålands hälso- och sjukvård) minskar den palliativa avdelningen från tio vårdplatser till fem väcker oro.

Men starka känslor gör inte automatiskt ett beslut fel. Det motsatta gäller också: ett beslut blir inte välgrundat bara för att ledningen försäkrar att allt ska gå bra.

Chefsöverläkare Peter Nieminen säger att ÅHS inte har haft brist på palliativa vårdplatser (ÅT 5/9). Han beskriver en utveckling där den palliativa kompetensen ska finnas på fler håll och där fler ska kunna vårdas tryggt hemma.

Det kan vara rätt väg. Palliativ vård är trots allt inte samma sak som en viss korridor och tio sängar. Det viktiga är vården runt människan: smärtlindringen, tryggheten, tiden, kunnandet och möjligheten för anhöriga att få vara anhöriga.

Men här behöver ÅHS svara betydligt tydligare än man hittills har gjort. Vi vet att fem platser tas bort. Vi vet att personalen minskar. Vi hör att mer vård ska kunna ske hemma och att det palliativa kunnandet ska stärkas på flera håll. Men hur? Med vilka resurser? Och på vilket underlag har ÅHS kommit fram till att just fem platser är en rimlig nivå?

Vård i hemmet låter förstås bra. För många är det också precis där man vill vara. Men det kräver personal som kan komma de tider när den behövs, kunnande, tid och en organisation som håller när någon plötsligt blir sämre.

Om den organisationen redan finns behöver ÅHS visa det. Om den ska byggas upp behöver ÅHS berätta hur och när. Det duger inte att först halvera antalet platser och sedan hoppas att resten av vården löser det som uppstår.

Samtidigt ska man vara försiktig med att slå fast att fem platser definitivt är för få. Och Peter Nieminen säger att fem inte är en siffra som är skriven i sten. Förändringen ska vara en pilot som utvärderas.

Bra. Då måste ÅHS också behandla den som en pilot. Det betyder att det måste finnas en verklig möjlighet att backa om det inte fungerar.

Då behöver ÅHS också säga från början hur man tänker avgöra om det fungerar. Hur ofta är de fem platserna fulla? Var vårdas patienterna då? Ökar trycket på medicinavdelningen eller hemsjukvården? Får människor den symtomlindring de behöver? Känner anhöriga sig trygga? Vad säger personalen som faktiskt ska få det hela att fungera?

Framför allt måste ÅHS kunna svara på en enkel fråga: När säger man att det här inte fungerar och ökar antalet platser igen? Det svaret borde finnas redan före den 1 oktober.

Det är inte madrasserna folk oroar sig för. Debatten handlar om något betydligt större: om det finns tid, lugn och personal nog i livets slutskede.

Kan ÅHS få det att fungera lika bra eller bättre med fem fasta platser och en starkare palliativ vård utanför avdelningen finns det förstås inget självändamål i att behålla tio. Men det är ÅHS som nu måste visa att det fungerar.

Fem platser är inte skrivna i sten, säger ledningen. Bra. Då ska ÅHS också kunna visa varför de räcker, och vara berett att ändra sig om verkligheten visar något annat.