Utmanarrätten lanserades i maj i år, men hittills har bara ett förslag lämnats in.
Men utmana landskapsförvaltningen då!
Näringsliv » Med tanke på hur högljudd debatten är om att landskapet inte konkurrensutsätter uppgifter som privata entreprenörer kunde utföra effektivare, är det lite tankeväckande att bara ett förslag kom in när utmanarrätter erbjöds.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Landskapsregeringens utmanarrätt är ett välkommet initiativ. Tanken bakom är enkel och rimlig: den som tror sig kunna sköta en offentligt finansierad uppgift bättre, billigare eller smartare ska kunna förklara det skriftligt och få ett motiverat svar tillbaka. Att en förvaltning regelbundet tvingas svara på frågan om den gör rätt saker på rätt sätt är nyttigt i sig, oavsett vad svaret blir.
Men förväntningarna bör tyglas. Erfarenheterna från svenska kommuner och från finländska försök pekar åt samma håll: initiativen blir få, och ännu färre leder hela vägen till en upphandling.
Ändå är det påfallande att bara ett enda initiativ har lämnats in. Den åländska debatten är full av klagomål över att landskapet gör för mycket i egen regi och konkurrensutsätter för lite. När det nu erbjuds en konkret kanal för konstruktiva förslag, med rätt till skriftligt svar inom tre månader, blir näringslivets tystnad lite besvärande. Antingen är missnöjet mindre konkret än det låter i debatten, eller så saknar företagen tid, kunskap eller tilltro till att ett initiativ faktiskt leder någonstans. Ingen av förklaringarna är speciellt smickrande för vare sig förvaltningen eller näringslivet.
Det ska dock medges att de åländska utmanarförutsättningarna är utmanande i sig. Den viktigaste förutsättningen för att konkurrensutsättning ska ge något är att det finns en fungerande marknad med flera trovärdiga anbudsgivare. På en marknad av vår storlek är det inte givet. Utan konkurrens riskerar en upphandling att bli en administrativt tung väg fram till samma resultat som tidigare. Till det kommer att den som lägger ned arbete på ett initiativ inte får något försprång i den upphandling som eventuellt följer. Incitamentet att anstränga sig är alltså begränsat.
Dessutom vilar det ett tungt ansvar på förvaltningen, men även på en organisation som Ålands Näringsliv, att informera ordentligt om vilka verksamheter som går att bjuda på och hur det går till. Det ska inte vara besvärligt att som entreprenör bilda sig en välgrundad uppfattning om förutsättningarna.
Ålandstidningen
Vad kännetecknar då de ställen där modellen ändå har gett något? För det första en aktiv dialog med marknaden. Där kommunerna nöjt sig med att lägga ut en blankett på webben har det inte hänt någonting. För det andra tydliga avgränsningar och korta handläggningstider, så att den som utmanar vet vad som gäller. För det tredje politisk uthållighet över mandatperioderna. För det fjärde ett rimligt skydd för idéerna, så att en innovation inte hamnar i förfrågningsunderlaget och därmed hos konkurrenterna.
Forskningen ger inget stöd för att konkurrensutsättning i sig automatiskt sänker kostnader eller höjer kvaliteten. Bilden är blandad, och tydligast positiv för avgränsade tjänster där kvaliteten är lätt att beskriva och följa upp. Lokalvård, fastighetsskötsel och provtagning hör dit. Komplex välfärd gör det inte.
Slutsatsen är inte att skrota utmanarrätten. Den är relativt billig i förhållande till vad den kan ge, och kan i bästa fall ge förvaltningen idéer den annars inte hade fått. Men den fungerar bara om näringslivet faktiskt använder den, och om landskapsregeringen orkar hantera initiativen seriöst även när svaret blir nej. Verktyget är på plats. Nu återstår att se om de som kritiserat även förmår vara konstruktiva.
