Vem satte taket för Ålands självstyrelse?

Ålands sändebud i Helsingfors, Johan Ehn, skriver på Facebook efter en tung arbetsvecka att samarbete måste bygga på ”god dialog, förtroende och respekt” – men att den senaste veckan fått honom att tvivla. Det är ord som borde tas på allvar. För problemet är äldre än en besvärlig arbetsvecka.

Redan när Finland 1919 föreslog den första självstyrelselagen var ambitionen tydlig. Ålänningarna skulle få en ”mycket vidsträckt självstyrelse” och möjlighet att ordna sin tillvaro så fritt som möjligt för ett landskap som inte utgör en egen stat.

När Nationernas Förbund 1921 gav Finland suveräniteten över Åland förenades detta med garantier för Ålands svenska språk, kultur och självstyrelse. Mot den bakgrunden är dagens utveckling svår att förstå.

I femton år har Åland och Finland arbetat med en ny självstyrelselag. Gunnar Jansson-kommittén ville skapa en modern och dynamisk självstyrelse där Åland lättare kunde överta nya behörigheter och beskattningsrätten utvecklas. Vad återstår av den ambitionen?

Det är svårt att se någon substantiell överföring av nya politiskt och ekonomiskt betydelsefulla behörigheter till Åland. Har detta varit en förhandling om hur självstyrelsen ska utvecklas – eller om hur mycket självstyrelse Finland är berett att acceptera?

Färöarna visar att en annan utveckling är möjlig. Danmark har även kunnat förena ekonomiska tillskott med långtgående autonomi och möjligheter att överta ytterligare behörigheter. Varför är motsvarande utveckling så svår för Åland?

Även språkfrågan väcker frågor. Dagens lag säger att Åland är enspråkigt svenskt. Nu föreslås att svenska ska vara Ålands ”samhällsbärande språk”. Om skyddet ska vara lika starkt – varför överge den tydligare formuleringen? Men ansvaret ligger inte bara i Helsingfors.

Goda relationer är viktiga, men diplomati får inte hindra klarspråk. Om åländska ambitioner förhandlas bort bör landskapsregeringen och lagtinget säga det. Om Finland säger nej bör ålänningarna få veta det.

Samma öppenhet behövs internationellt. Ålandslösningen framhålls som ett föredöme. Då bör Åland också tydligt beskriva de hinder som möter självstyrelsens utveckling. Ett internationellt föredöme kan inte bara handla om vad som beskrivs som lyckat 1921, utan också om hur autonomin tillåts utvecklas i dag.

Om Finlands ambition redan 1919 var att ålänningarna skulle kunna ordna sin tillvaro så fritt som möjligt utan att Åland var en egen stat måste vi fråga: Vem har satt dagens tak – och varför accepterar Åland det?

Finland kan säga nej till åländska krav. Men då måste Åland kunna diskutera vilka alternativ som återstår.

Rolf Granlund (ÅF)