Om den palliativa vården på ÅHS

Det är med förvåning jag läser i lördagens Ålandstidning (5.9) att vårdplatserna på den palliativa avdelningen på ÅHS ska minskas från tio till fem samt att också hela avdelningen ska flytta till nuvarande Gullåsen.

Jag talar av egen erfarenhet, då min fru år 2022 under ett halvårs tid vårdades på denna avdelning. Trycket på avdelningen och på personalen där var redan då högt samt alla sängplatser stundtals helt fulla. Jag har svårt att se att behovet av god palliativ vård eller antalet patienter som behöver den kommer att minska i framtiden.

Att vårdas hemma i livets slutskede är en fin tanke. Chefsöverläkaren Peter Nieminen säger: “Det ska finnas trygghet i livets slutskede.” Men det är risk för att denna tanke blott stannar vid vackra ord, när man handlar tvärtom, och sparar in på just tryggheten.

På Åland finns heller ingen tradition av hospis-vård, som länge funnits i till exempel USA. Nu gör man detta som pilotprojekt med patientsäkerheten som insats. Trycket på hemsjukvården, som nu ska axla ett större ansvar, var redan 2022 högt, och utlovade tjänster fungerade inte alltid som de skulle. Det här gällde bland annat smärtlindring, mediciner och byte av dräneringspåsar.

Hur ÅHS har tänkt sig att patientens säkerhet och trygghet ska garanteras vid vård hemma, utan en anhörig som ständigt finns till hands vet inte jag. Jag har svårt att förstå ÅHS beslut och lugnas knappast av cheföverläkarens ord. Den palliativa vården borde utökas och förbättras, i stället för att, som nu, sparas in på.

Ulf Nyback, Geta