Våra folkvalda vet att det åländska samhället – oavsett om ansvaret ligger på kommuner eller landskap – inte kommer ha råd med lika många skolor, dagis och äldreboenden i framtiden. Men debatten handlar allt för sällan om hur framtidens samhällsservice ska tryggas på ett sätt som Åland har råd med, utan allt som oftast om gränser och vem som har rätt till vad.Daniel Eriksson
Våga prata om det vi inte kommer att har råd med
Mängden exempel på när kommunstruktur och murar sätter stopp för utveckling och vettigt användande av ålänningarnas skattepengar börjar bli smärtsamt stor. Debatten måste börja med vad vi ska göra med de skattepengar som finns – inte om gränser.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
För några veckor sedan (12.8) skrev Ålands kommunförbunds direktör Minna Hellström en tankeväckande insändare i Ålandstidningen. I grunden var den ett försvar mot de påståenden som finansminister Mats Perämaa (Lib) dessförinnan gjort där han menat att kommunernas ekonomiska resultat varit bättre än landskapets och de förslagna neddragningarna i överföringarna till kommunerna därför är berättigade. Som vanligt ligger sanningen någonstans mellan Perämaas världsbild och Hellströms, men vi lämnar den diskussionen därhän för nu.
I stället ser vi till det framåtsyftande budskapet i Minna Hellströms text – och framför allt slutklämmen. ”Därför bör Ålands kommunala ekonomi inte reduceras till en fråga om kommunkartan. Den verkliga frågan är hur framtidens välfärd ska finansieras”, skrev Hellström mycket träffande efter att ha konstaterat att tvångssammanslagningar genom den nya kriskommunlagen kommer allt närmare.
Precis som förbundsdirektören skriver skulle debatten, men framför allt det framtida Åland, tjäna på att se moget och öppet på hur man ska tackla de utmaningar som Åland som helhet står inför de kommande åren och årtiondena. Allt för ofta tenderar debatten att stanna vid här och nu, vem som lider mest eller tjänar mest på nya förslag, hur lite förståelse landskapsregeringen har för kommunernas situation eller att kommunerna gapar efter ökade resurser som inte finns på landskapsnivå.
Den debatten kommer aldrig att lösa Ålands problem, inte heller murar mellan kommuner eller mellan kommuner och landskap. Utmaningarna som ligger framför oss är gigantiska, samtidigt som ekonomin – vare sig vi talar om landskapets eller kommunernas – i bästa fall kan anses vara bräcklig.
Ett av problemen med debatten är att kakan ständigt delas upp i 17 delar, och få ser till helheten. Problemet blir då att grunden, det faktum att allt ska betalas på ett eller annat sätt – hamnar i skymundan av frågor som nödlån till en specifik kommun eller var en gräns ska dras.
Ålandstidningen
För många ålänningar är förvisso kommungränser uppenbarligen viktigt, men långt mycket viktigare är att samhället och all den service vi förväntar oss av det fungerar. Och för att det fungera måste vi se till att pengarna räcker för omsorg, vård, skola och allt annat vi förväntar oss att samhället ska stå för. I stället för att strida om vilken av de 17 delarna som ska ha vilka pengar måste vi se till att den totala kakan räcker till för att ge alla lagstadgad och tillräcklig service – vem som sedan utför den är sekundärt.
För att nå dit måste vi, som Minna Hellström skrev, se till att kartan inte styr debatten utan behoven. Men det kräver också ett stort mått av både politisk mognad och mod. För det som få politiker vill medge är att pengarna inte räcker till allt, inte ens till allt vi har i dag. Bara den senaste tiden har vi sett rubriker om neddragningarna i vården, gymnasieplaster som kanske inte räcker till alla elever, att skatten måste höjas när VA-nät ska göras om och att äldrevården även den kommer kräva åtgärder.
Trots att ingen vill säga det vet alla folkvalda att vi inte kommer att ha lika många skolor i framtiden, inte lika många dagis, inte lika många äldreboenden. Kakan räcker inte – men det behöver inte innebära att någon ålänning ska bli utan samhällsservice när hen behöver den.
Jonas Bladh
I stället för att bråka kring kommungränser eller vem som ska besluta om vilka slantar måste debatten börja i andra änden. Trots att ingen vill säga det vet alla folkvalda att vi inte kommer att ha lika många skolor i framtiden, inte lika många dagis, inte lika många äldreboenden. Kakan räcker inte – men det behöver inte innebära att någon ålänning ska bli utan samhällsservice när hen behöver den. Men det kräver att våra politiker – både kommunal- och landskapspolitiker – vågar se utmaningarna som viktigare än gränser och framtidens lösningar som andra än de som gällt hittills.
Men det krävs att alla ställer upp på det, att alla är beredda att offra också det som gör ont att offra. För att det offentliga Åland ska klara ekonomin utan att skuldsätta ålänningarna kommer våra folkvalda beslutsfattare att tvingas till svåra beslut, det står bortom tvivel.
Åland är för litet för att kommungränser och murar mellan kommuner och landskap ska stå i vägen för byggandet av ett starkt samhälle för medborgarnas bästa. Men likväl är inte, precis som Minna Hellström skriver, kommunstrukturen det viktigaste, utan att vi löser samhällsbygget på ett sätt som fungerar och som vi har råd med.
