Ylva Watkins är ingen extremsportare, men hon hoppar snabbt på nya utmaningar. Hon simmar gärna i öppet hav eller djupdyker till 30 meter, men skulle däremot inte kunna tänka sig att simma i Antarktis i bara baddräkt. Tillsammans med maken Rob har hon bestigit berg i Spanien, men på den nivån att en god fysik och vettiga skor är tillräckliga som utrustning. Tränar i någon form gör hon varje dag. Hon tränar mycket men inte hårt, och gör det egentligen främst för att sedan få nytta av träningen i upplevelser.
– Jag blir rastlös av att ligga på en strand. Jag behöver inslag av fysisk rörelse, säger hon om intresset för att resa, men däremot inte på traditionella charterresor.
På hemmaplan har Ylva länge kämpat benhårt för att få till en gymnastikarena på Åland. Sedan 2009 är hon verksamhetschef för det som tidigare var Mariehamns Gymnastikförening, numera Gymnastics Åland. Under åren som hon lett föreningen har intresset för gymnastik vuxit rejält. Omkring 800 håller på med gymnastik på Åland just nu. När Ylva började leda verksamheten var det kanske hälften av det.
– Det är jättestort, säger hon om gymnastiken på Åland.
Själv började Ylva, som då hette Grüssner i efternamn, träna gymnastik i Godby högstadieskola som barn. Hennes äldre syster höll på med det och Ylva hängde helt enkelt på. Sedan blev det träning i Strandnäs skola.
– Hela gymnasietiden var det ö-spelen som hägrade.
Hon var med i ö-spelen 1993, sommaren efter att hon hade gått ut ettan i Ålands lyceum, och bestämde sig för att hålla på två år till för att satsa inför i ö-spelen i Gibraltar. Hon dementerar hastigt eventuella föreställningar om att hon skulle ha varit någon stjärna. Egentligen, säger hon, kände hon bland annat att bommen var för smal. Hon skrattar. Åt att hon är lite av en medelmåtta. Och åt att hon går ganska mycket på det som råkar ploppa upp – nappar på det som råkar komma i hennes väg. Så var det även när klasskompisen Emma Dahlén skulle läsa ryska i ”lusse”. Då gjorde Ylva det också. För Ylva innebar det att hon skrev ryska i studenten, som enda elev, och att hon sedan läste ryska ett år vid Lunds universitet.
Språk naturligt
Hon trivdes i Lund. Efter ett år åkte hon till Sankt Petersburg där hon pluggade under två terminer.
– Sedan kände jag mig klar med det ryska, akademiska.
Senare skulle hon jobba en sommar i Sankt Petersburg och en sommar på H&M i Berlin. För Ylva är det här med språk naturligt. Hon växte upp med en mamma som är finskspråkig i grunden, men som visserligen inte pratade finska med barnen. Ändå ledde till att Ylva hörde det och fick det naturligt med sig.
– Det är aldrig en nackdel att kunna språk.
Barndomssomrarna tillbringades i mammans hemtrakter i Kajana. Dessutom fanns en del av släkten i Tyskland som också tillbringade somrarna där, i norra Finland.
– Vi kunde vara 20 personer på stugan, och det tog länge innan vi fick rinnande vatten där. Det man kommer ihåg är det bekymmerslösa, minns hon leende.
Nu och då besökte man dessutom kusinerna hemma hos dem i Berlin. Bland kusinerna blev pratet en blandning mellan svenska, finska och tyska. Ylva visade sig ha lätt för språk och läste även franska i lusse.
Efter terminerna i Sankt Petersburg åkte hon tillbaka till Lund och började studera ekonomi. Det blev en examen i organisation och ledning. Hon trivdes med studentlivet och engagerade sig i nationsaktiviteterna och var idrottsförman och gymnastiktränare. Hon förklarar att det är väldigt starkt inom gymnastiken, det att man också blir tränare.
Under en period var Ylva även utbytesstudent i Helsingfors och passade då på att träna både finskspråkiga och svenskspråkiga gymnaster. Hon pratar om det positiva i att hitta en ingång i ett annat sammanhang. Ett annat bevis på att Ylva inte är sen att nappa på utmaningar var när det efter ö-spelen 1993 visade sig finnas dåligt med tjejer som spelade badminton på åländskt håll, och Ylva tänkte:
– Okej då börjar jag väl då.
Hon var också med i ö-spelen i badminton.
– Jag var ingen stjärna i det, men ställde upp. Det var jättekul, säger hon och lyfter fram sammanhållningen.
Till bankvärlden
När studierna var klara flyttade Ylva till Stockholm. Hennes dåvarande åländske kille jobbade där och själv fick Ylva jobb på Nordea, som banktjänsteman. Under ett och ett halvt år bodde och jobbade hon i den svenska huvudstaden.
– Vi for mycket hem till Åland på helgerna och jag var inte engagerad i någon gymnastikförening, säger hon om att inte fullt ut komma in i livet där, även om hon trivdes helt bra med jobbet – men inte desto mer.
Under ett halvår blev det en rundresa i Asien, Australien och Nya Zeeland. Hon passade på att ta dykarcertifikat.
– Jag jobbade bland annat på en segelbåt för att få dyka.
Sedan flyttade paret till Åland och Ylva fick jobb som bankföreståndare på Andelsbankens Godbykontor.
– Back to the roots. Det kändes bra. Vi tog ett hastigt beslut och köpte ett hus som skulle renoveras. Men vi hade inte riktigt tänkt igenom det och sålde det.
Wales lockade
Ylva sa också upp sig från jobbet och åkte till Wales. Vid ö-spelen på Guernsey hade hon träffat en kille som pluggade där, så hon packade väskorna och åkte och hälsade på och bodde hos honom.
– Han pluggade i Cardiff. Han bodde med fyra andra killar. Jag var sex år äldre än honom. Efter ett tag fick jag nog och flyttade.
Genom en vikariepool fick hon ett tremånadersvikariat vid Cardiff University Centre for Lifelong Learning, som administratör. Hon fick på omvägar ett erbjudande om att dela en lägenhet tillsammans med en kille, som visade sig vara Rob Watkins. Och de visade sig dessutom trivas väldigt bra tillsammans.
Efter vikarieperioden fick hon jobb på Thomson Financial. En arbetsplats med många nationaliteter.
– Det var inte så kul, men inte så ansträngande heller, säger hon om jobbet.
– Jag har kontakt med många därifrån ännu.
Där var hon också gympatränare, och hon gick en kurs i StepUp och en till idrottsmassör.
– Jag var jättenoga när jag flyttade dit att jag skulle ha mitt eget liv.
Det blev totalt fem år i den walesiska huvudstaden. För även om hon trivdes i Cardiff hade Rob och hon från början, då de hade slagit ihop sina påsar, insett att de nog skulle bo någon annanstans.
– Först tänkte vi på Nya Zeeland eftersom vi båda hade varit där. Men efter att vi hade fått barn visste jag att mamma aldrig skulle ha tillåtit det. Så vi tänkte på Norge. Men det är ett annat språk och vi kände ingen där.
Tillbaka till Godby
I maj 2008 gick flyttlasset till Åland. I mars hade deras andra barn, dottern Ffion fötts. Maken Rob hade varit här flera gånger innan och också besökt norra Finland. När de fick nys om ett hus som var till salu i Godby hade han åkt till Åland och tittat på det tillsammans med Ylvas föräldrar.
– Världens fulaste hus, säger hon leende om huset som de köpte och totalrenoverade.
Till en början fick Ylva jobb för Öspelsorganisationen, deltid, och Rob studerade svenska.
– Mamma tog hand om barnen. Allting var så mycket enklare här, säger hon jämförelsevis.
– Såklart jag saknar Wales, och särskilt Rob gör det.
Under vanliga omständigheter besöker de Wales en gång i året. Det är inte minst viktigt för barnen som är födda där.
Hon inser att hon nog har gott självförtroende och att man behöver ha det för att hoppa på saker som hon gör. Däremot tycker hon verkligen inte om konflikter. Som en av fem syskon uppfostrades hon, liksom syskonen, till att bli självständiga och ta ansvar hemma.
– Det var inte millimeterrättvisa, minns hon.
I förlängningen har det inneburit att hon redan tidigt reste mycket på egen hand. Det där känslan av självständighet vill hon ge vidare till sina barn. Hon vill ge dem så många verktyg som möjligt på vägen.
Hon blir inte lätt stressad, Ylva. Hon är inte den som behöver vara tidigt på flygplatsen. Hon lever i förvissningen att saker och ting löser sig – på ett eller annat sätt. Men det handlar också om att hon alltid har en plan b i huvudet. Hon tar för det mesta buss till jobbet, under perioden då hon inte cyklar, och även då har hon alltid en alternativplan i bakhuvudet ifall hon missar den.
– Det är ofta inte så stor katastrof, det som händer, säger hon allmänt och menar att det inte behöver bli perfekt.
– Jag är inte så jättenoga, säger hon och jämför med att man inte kan äta sin favoritmat varje dag.
Ofta handlar det om sådant man inte kan påverka, och då är det ingen idé att gå och fundera för mycket, menar hon och säger samtidigt att hennes förmåga att inte stressa upp sig visserligen kan innebära att hemarbete blir lidande.
Gärna mer dans
För Ylvas del handlar tränandet om att ha en sund kropp – ja. Men det handlar också om sammanhanget, och att hela tiden hitta nya beröringspunkter. Hon berättar om Nordiska mästerskapen i simning på bana som hon var med i 2019, i ett stafettlag från Åland.
– I Cardiff dansade jag, modern dans. Det är något jag gärna skulle göra mer.
I föreställningen ”Karelen Karelen” gjorde hon det. Hon skapade tre olika koreografier och njöt av att dansa.
– Det var jätteroligt. Ett nytt sammanhang – med körgänget.
När hon kommer in på att hon gärna testar nya saker, säger hon att det handlar om att våga vara med.
– Våga vara lite dålig. Vad spelar det för roll?
Ett annat exempel på att hon gärna hoppar på nya grejer var när hon hoppade in och spelade volleyboll i Jomala IK.
– Sedan har det bara blivit så att jag har spelat några matcher i division 2, för att det var för få spelare i laget. Och då vågade jag hänga med, fastän jag inte är någon stjärna.
Nu är Ylva med i kompisserien i volleyboll. En serie som kom till genom coronapandemin.
– Även när den är över kommer serien att fortsätta.
I Cardiff började hon dessutom med kickboxning och kom till lila bälte. Under en period spelade hon rugby, här på Åland. Och vågade dessutom hoppa in på avancerad nivå.
– Jag hoppade in i en match i ett lag som spelar i högsta serien i Finland och behövde fler spelare.
Hon styrketränar på det nya gymmet VIBE i Godby, hon skidar lite grann och tre gånger i veckan simmar hon i Godby. Hon tränar helt enkelt någonting varje dag. När det inte är snö cyklar hon till och från jobbet.
– Det är ingen stor grej! Man måste inte cykla snabbt.
Öppet vatten-simning
Just nu tränar hon inför en tävling i öppet vatten-simning på 3,9 kilometer i Svarta havet i oktober. Hon blev lockad av Marina Donner som ska köra triathlon. Ylva ser det som en utmaning, som något annorlunda. Hon blir peppad av att ha något att se fram emot.
I somras simmade hon tillsammans med ett annat gäng runt olika åländska fyrar.
– När vi simmade runt Lågskär var det lugnt på ena sidan, medan det gick stora vågor på den andra, norra, sidan. Det var mer en upplevelsegrej.
Numera jobbar Ylva främst dagtid. I början blev det däremot mycket kvällsjobb.
– Nu har vi så stark tränarbas, så nu är det bara två dagar i veckan som jag drar träningar. Ju större vår förening blir, desto mer blir det av allting, säger hon om det administrativa.
Till en början var hon ensam med att styra verksamheten. Sedan kom Malin Pussinen till som chefstränare.
– Man kan bolla på ett annat sätt. Det flyter när man är fler.
Nu drar de också träningen som vanligt igen – jämfört med förra vårens nedstängning då man körde en container med redskap till Strandnäs konstgräsplan. Redskap som de kunde ta ut och träna på.
– Och vi förlängde terminen.
En allsidig aktivitet
Nu har hon kämpat länge för en gymnastikarena på Åland, och den ser äntligen ut att bli verklighet i Möckelö.
– Vi har allmänheten med oss och vi har haft ett bra team med de anställda och styrelsen. Nu är det den sista lilla biten kvar. Finansieringen är inte helt klar. Det är svårt att få raka svar från politikerna.
Att det i princip bara är tjejer som håller på med gymnastik är en förlegad bild, menar Ylva. Som det är nu är det ungefär 70-30 till fördel för tjejer som är aktiva i föreningen. Trampolin är populärt bland killarna.
– Men vi måste bli bättre. Men det tar lång tid att förändra.
Samtidigt ser hon fram emot att bland annat lägga till parkourstänger i den nya hallen.
– Vi vidgar och öppnar upp.
Kanske att det handlar om det förelagade synsättet att det ska vara fint och vackert, säger hon om gymnastiken och tjejdominansen.
– Jo, det är snyggt, men det handlar om så mycket stryka. Det är inte så många som klarar av det – och så kommer det artistiska till.
– Många vill inte bli gymnaster i traditionell bemärkelse, utan det handlar om att träna styrka och kooridnation, men inte för att visa upp det för en domare. Alla skulle behöva hålla på med det här. Lära sig stå på händer och se hur länge man kan hänga i en barr!
Ylva Watkins
Personligt
Ålder: 44 år.
Bor: I Godby.
Yrke: Verksamhetschef.
Familj: Maken Rob, barnen Matti 14 år och Ffion 12 år.
Intressen: Motion och träning.
Linda Wiktorsson-Lång