Välkommet att EU vill pausa industrifisket i Östersjön 

Östersjön blöder. Torsken är borta från det riktade fisket sedan 2019 och har ännu inte återhämtat sig. Strömmingen i Bottniska viken är så pressad att EU-kommissionen föreslår en kvotsänkning på 62 procent inför nästa år, från 66.446 ton till 25.560 ton. Ekosystemet som hela det åländska kustfisket vilar på riskerar att slås sönder i grunden.

Mot den bakgrunden är det ett välkommet besked att Europaparlamentet den 21 maj antog en skarp resolution om förvaltningen av Östersjön. Med 337 röster för, 178 emot och 44 nedlagda gick parlamentet på linjen i det betänkande som tagits fram av den svenska parlamentarikern Isabella Lövin (Miljöpartiet, De gröna/EFA). Det är ett tydligt mandat för förändring, och ett mycket viktigt steg i rätt riktning.

Resolutionen tar tag i något som länge varit tabu i fiskeripolitiken: själva frågeställningen. Frågan får inte längre vara hur mycket man maximalt kan plocka upp ur havet varje år utan att det rasar samman. Frågan måste vara hur fisket ska förvaltas så att bestånden faktiskt byggs upp igen, så att både miljön och ett långsiktigt hållbart fiske kan tryggas.

Konkret kräver parlamentet att kommissionen föreslår ett stopp för trålning för fiskmjöl och fiskolja i Östersjön under en återuppbyggnadsfas. Det är just det industriella trålandet, där strömming och skarpsill mals ner till foder åt norsk odlad lax i stället för att hamna på våra tallrikar, som varit den mest stötande symbolen för en politik där kortsiktig storskalig vinst gått före både hav och kustsamhällen.

Det småskaliga kustfisket står för 92 procent av fartygen i Östersjön, men landar bara sju procent av vikten. Trots det utgör de 22 procent av landningsvärdet. Den fisk som finns kvar borde gå till mat, till de kustsamhällen som i hundratals år levt av och med havet, inte till industriella foderfabriker.

Finland har inte drivit på för krafttag i Östersjön. Tvärtom. När kommissionen föreslog en kraftig sänkning av strömmingskvoten i Bottniska viken kallade Finlands jord- och skogsbruksminister Sari Essayah (KD) förslaget för dramatiskt och varnade för att en sådan nedskärning skulle slå hårdast mot de finländska yrkesfiskarna. Sverige har drivit på för mer restriktioner av miljöskäl, Finland har konsekvent hållit emot.

På Åland har den politiska bilden sett annorlunda ut. Lagtinget har över partigränserna ställt sig bakom en motion om gemensam hållbar förvaltning av strömmingen i Ålands hav och Bottenhavet. I debatten beskrevs det storskaliga trålandet som en ”dammsugning” av gemensamma fiskeresurser och en ”begynnande miljökatastrof”. Landskapsregeringen har också i sina EU-kontakter framhållit ekosystembaserad havsplanering och lokal anpassning. Problemet är som bekant att Åland sitter fast i den finska kvoten. Landskapet kan reglera fisket innanför tolvmilsgränsen, men i ministerrådet är det Helsingfors som talar.

Östersjöpolitiken är ett starkt argument för att Åland borde få en plats i EU-parlamentet. 

Bollen ligger nu hos ministerrådet som ska klubba nästa års kvoter i höst. Risken finns att medlemsländerna återigen klubbar kvoter över det vetenskapliga rådet, så som skedde vid oktobermötet i fjol. Det krävs politiskt mod, också från Finland. Att fortsätta som tidigare är inte längre ett alternativ. Hela Östersjön står på spel.