Sluta skylla på sekretess – hjälp ska inte bygga på tur

Ålandstidningen har i veckan i en serie artiklar granskat ofrivillig skolfrånvaro och vad som händer med unga som inte klarar vägen genom grundskolan till gymnasiet.

Frågan handlar förstås om skolan: om stöd, anpassningar, frånvaro och betyg. Grundskolan har ett tydligt uppdrag och ett avgångsbetyg kan inte delas ut hur som helst. Men den mer obekväma frågan kommer efteråt: vad händer när barnet inte längre är grundskolans ansvar, men inte heller har landat i gymnasiet eller arbete?

I artikelserien blir det särskilt tydligt genom Bianca Rögård, 18. Hon kämpade med ofrivillig skolfrånvaro, läste upp sina betyg och saknade till slut bara ett enda: bildkonst. Gymnasiet ska förstås ha behörighetskrav, och ingen säger att bildkonst är oviktigt. Men frågan måste ändå tålas om ett saknat betyg i bildkonst verkligen ska kunna stänga dörren till en utbildning där helt andra förmågor avgör om man kan bli en bra närvårdare eller merkonom.

För Bianca blev följden orimligt stor. Hon blev utan gymnasieplats och har varit utan sysselsättning i nästan ett år. Hennes pappa säger att han är förvånad över att ingen hört av sig.

Det är märkligt. Vi brukar annars vara bra på att hålla reda på varandra här. Någon vet vem som äger bilen, vem som är släkt med vem och vem som borde ha klippt häcken. Men när en 18-åring blir utan studieplats och sysselsättning kan det bli väldigt tyst. En ung människa ska inte kunna försvinna ur utbildningssystemet utan att någon är skyldig att märka det och försöka få henne vidare.

I dag finns ingen självklar signal som går vidare när en ung person blir utan studieplats eller hoppar av. Ingen automatisk lista. Ingen myndighet som säkert får veta: här finns en ung människa som ska erbjudas stöd.

En studiehandledare, lärare eller förälder kan tipsa om till exempel Ungdomshuset Boost och Ung Resurs, som gör ett viktigt och väldigt konkret arbete med att hjälpa unga vidare mot studier, praktik eller jobb. I bästa fall leder det vidare. Men om man inte känner till verksamheten, om kontakten med skolan redan har brustit eller om den unga själv inte orkar söka hjälp, då kan allt stanna där. Den som redan har tappat fotfästet förväntas själv hitta rätt dörr.

I Sverige har kommunerna ett ansvar att föra register över unga under 20 år som inte går i gymnasiet, och erbjuda stöd (Kommunernas aktivitetsansvar för ungdomar, KAA). Även i Finland finns ett tydligare ansvar att följa upp unga utan studieplats. Att Åland saknar ett motsvarande ansvar håller inte. Särskilt inte när vi har egen behörighet att bygga ett system som fungerar här.

I artikelserien framgår att förslag om ett register över unga utan studieplats eller sysselsättning har mött motstånd, bland annat med hänvisning till sekretess. Men sekretess får inte bli alibi för passivitet.

Det här handlar inte om att sprida diagnoser, frånvarohistorik eller familjeförhållanden mellan myndigheter. Det handlar om en mycket enklare uppgift: den här personen saknar studieplats eller har avbrutit sina studier. Här finns kontaktuppgifterna. Erbjud stöd.

En 18-åring ska fortfarande kunna säga nej, välja en egen väg eller be om att få vara ifred. Men samhället ska vara skyldigt att erbjuda hjälp. Sekretess ska skydda unga från att känsliga uppgifter sprids fel, inte skydda myndigheter från ansvar.

Landskapsregeringen och lagtinget behöver täppa till den här luckan och införa ett lagstadgat ungdomsansvar för alla unga som saknar studieplats, arbete eller annan sysselsättning efter grundskolan. Någon måste äga frågan.

Det är inte rimligt att det i dag kan bero på vem som råkar veta vad, vilken förälder som orkar ringa eller vilken vuxen som råkar se problemet i tid. Blir en ung person utan gymnasieplats ska samhället åtminstone veta om det och erbjuda hjälp. Det borde inte vara konstigare än så.